torsdag 30 december 2010

När ångest faktiskt har något att berätta

Jag är inte så mycket för det där med att påstå att allt som är jobbigt har en MENING. Men faktum är att den där ångesten jag hade för några dar sen faktiskt ledde till en insikt.

Allt som handlat om min och Saras bok, Cirkeln, har liksom gått så ofattbart bra under året som gått. Vi fick bokkontrakt för ALLA TRE BÖCKERNA med ett fantastiskt förlag, med en fantastisk förläggare, redaktör, pr- och marknadsavdelning som trott på oss redan från början - och vi har bara skrivit första boken än så länge. Och den kommer inte ut förrän i april! Det har hänt annat runt böckerna också, saker som jag inte kan berätta om ännu, men som är helt bananas.

Och även om det har varit härligt, missförstå mig verkligen inte på den punkten, så har det också känts så fruktansvärt overkligt. Liksom för bra för att vara sant = kan inte tro det. Det har också känts lite... fusk. Som att det inte får vara såhär lätt.

Men att gå igenom de där ångestdagarna var som att gå genom elden och komma ut på andra sidan. Plötsligt hajar jag. Det är inte bara tur. Vi har jobbat som galningar. Nästan drivit oss själva och varandra till vansinne. Vi har kämpat med texten, gång på gång på gång. Vi har lagt ner själ och hjärta och oändliga hjärnceller, offrat en stor del av vårt privatliv, hela året. Det har varit värt det. Det har varit kul. Men det har inte varit "för enkelt". Inte bara tur. Och jag är plötsligt stolt över oss, över vår bok, sådär riktigt på djupet för första gången. Inte bara för vad den är, utan för hur den kommit till.

Jag tror inte ni fattar hur mycket jag längtar efter att börja skriva på tvåan nu.

Födelsedag

Pär fyller år idag, så jag väckte honom med chokladtårta och kaffe - egentligen hade jag velat göra det på sängen, men han har en sträng regel om matvaror och sängkläder, så det fick bli vid köksbordet istället. Gav honom den här underbara boken i present, eftersom vi ska se Wicked först imorgon. Kan rekommendera den till alla fans av världens bästa tv-serie.
Som vi för övrigt ägnat större delen av dagen åt att titta på - nu har vi bara två avsnitt kvar.

Min hjärna har hunnit vila upp sig nu och jag njuter av varje sekund här i London. Vi har haft några riktigt sköna kvällar och dagar. Jag har shoppat alldeles för mycket och ändå inte tillräckligt än, hehehe! Det är alltifrån löjligt dyra doftljus som luktar katolsk mässa i dammig träkyrka, till tröja med trädgårdstomtar, till sneakers i godisaktiga färger. Jag hör dämpade små skrik från plånboken. Det är VISA-kortet som ropar "våldtäkt!".

onsdag 29 december 2010

Vicket pepp på Wicked!

Jag är ingen musikalälskare - faktum är att jag avskytt det mesta förutom filmen Chicago och såklart Once more with feeling - men kände att man måste ju se en sån där bautaproduktion nån gång i sitt liv. Så nu har jag köpt biljetter till Wicked i present till mig och Pär, han fyller år imorgon. Vi ska gå på eftermiddagen på nyårsafton. Peppen bara växer. Älskar idén, att det handlar om Trollkarlen från Oz-häxorna och deras vänskap innan de blev bittra fiender. Nån av er som sett?

En bra grej med att vara bög

Trots några dagars psykbryt - fan att det ska vara så svårt att inse sina begränsningar! - måste jag säga att jag gillar London. Det är första gången jag är här med en gaykompis och det blir onekligen så att man får se en annan sida av storstäder då.
Det är faktiskt en av de stora fördelarna med att vara bög: när man kommer till en storstad har man alltid en värld som man kan uppsöka, där man redan hör hemma. Koderna ser ungefär likadana ut. De flesta har ungefär samma referenser, så det är lätt att snacka med folk. Det är lite som att ha ett secret handshake.

måndag 27 december 2010

Hemmakväll i London

Ikväll har jag bunkrat upp runt badkaret med andra boken i Hunger games-serien, ett glas vin och nötter med Marmite-smak. Wifey Pär är ute och svirar på egen hand.

Jag är liksom helt färdig efter hela pärsen med mamma och tokjobbande i höst. Kulmen kom idag med värsta ångestsläggan i huvudet mitt i rearusningen och jag hatar hatar hatar det, jag har sett fram emot den här semestern så himla mycket, men jag tvingade mig själv att inse att jag faktiskt inte orkar med allt det där roliga jag ju egentligen vill göra. Det är total overload i skallen. Och sen  försöker hjärnan liksom hitta saker att hänga upp all inneboende stress på, så den börjar LETA efter saker att ha ångest över, och hittar dem naturligtvis, och så blir det ÄNNU mer ångest. Strösslat med lite ångest över att man känner sig som världens tråkigaste resesällskap (och förmodligen är det), det spelar liksom ingen roll att jag reser med en snäll och förstående person. Jag orkar inte ens med mig själv och förstår inte hur någon annan ska göra det.

Gaaah.

Så nu: hemma, samlar krafter istället, hoppas komma igen.

torsdag 23 december 2010

GOD JUL allihopa!

Vi lyckades ta oss till London igår. Gick och köpte lite julmat på Sainsbury's idag... älska brittiska stormarknader och deras utbud. Fast idag var det lite panik. Ciderbakis och så mycket folk att man inte kunde röra sig.
Skriver mer senare.

Och this just in: såhär ser brysselkål ut i originalversion. Hade ingen aning!

tisdag 21 december 2010

Tv-soffan ger julen mening

Söndagens krönika i Aftonbladet hittar ni här!

PEPPEN!

Fyra månader kvar tills Cirkeln kommer ut, men idag har jag och Sara suttit och spånat idéer för andra boken i trilogin - som kommer ut 2012. Det är så otroligt kul. Vi har så många saker att leka med nu, saker vi planterade i första boken som kommer att utvecklas eller stegras eller förklaras i de följande böckerna. Vi var helt höga mot slutet av dagen. Nerdgasm bonanza! Herregud vad jag längtar efter att börja skriva nu.
Men först alltså: två veckors semester i London. Åker på onsdag. Om bara planet lyfter. Och landar. Jävla snökanonväder.

söndag 19 december 2010

Frustrerande rebellänglar

Har börjat läsa "Rebel Angels", den andra delen av Libba Brays trilogi som mixar fantasy, tonårsbrudar, internatskola och brittisk överklass i viktorianska England. Det är en väldigt frustrerande läsning: Jag verkligen älskar huvudpersonen Gemma - smart, okonventionell, snabb i både tanken och käften. Och jag älskar Libba Brays språk.
Men jag önskar nästan att jag inte gjorde det, så att jag bara kunde skita i att mala mig vidare genom den här tjocka boken. För själva historien, som redan i slutet av den första boken började falla sönder, har här imploderat helt. De springer in i och ut ur den magiska världen. De möter fantasifulla varelser som på något sätt känns alltmer fantasilösa - kentaurer? Check! Sjöjungfrur? Check! Talande vikingaskepp? Check! Väsande ormar istället för hår? Jajamensan!
Och hela mysteriet är helt omystiskt. Som läsare fattar man snabbt, och det stör mig att den i övrigt så smarta Gemma inte hajar nånting.

Mäktigt

Jag var med om ett frieri igår. Inte nån som friade till mig, men jag var med när det hände. Det var väldigt spontant och helt perfekt och vi grinade, allihopa.

lördag 18 december 2010

Därför är Celine Dion AMAZING

Hahahaha. Dör på det här klippet. Särskilt klippen med hennes mellansnack.

Dags för mer "Please pack your knives and go"

Åttonde säsongen av Top Chef har börjat i USA och den här gången är det "all-stars" från tidigare säsonger. Sjukt bra idé - och sjukt bra urval. Alla de deltagare man minns allra bäst från förr. Både de som kom på andra och tredjeplats, och såna som åkte ut alldeles för tidigt. Det är alldeles för sent för att börja kolla egentligen, men jag kan inte låta bli.

fredag 17 december 2010

Y.U.M.



Jag och J käkade middag på B.A.R. igår. Det var vår julklapp till varandra - vi delade på notan rakt av tog den andras hälft... God mat. Fin kväll.

Förresten, grej jag gillar: det finns fem ostronsorter på menyn (med STOR prisskillnad) men när jag bad servitören rekommendera en sort sa han att de billigaste var de godaste. Gillar när personalen inte försöker pracka på en det dyraste på autopilot.

torsdag 16 december 2010

Ett måste för alla Huset Eliott-fans




"You can fuck me when you love me"


 Jag och Sara blev klara med ännu en redigeringsvända igår. Fem dagars intensivt stirrande på semikolon och syftningsfel. Vi (plus hennes make Micke, som tålmodigt blivit en del av vår skrivarsekt) firade med champagne, choklad och att äntligen uppfylla min stora dröm - att se Showgirls tillsammans med henne. Här har vi alltså en feministisk filmvetare, som sett ungefär alla filmer i hela världen - förutom just denna klassiker.

Åh, det var succé. Det finns så mycket att begapa i den här filmen. Replikerna ("You can fuck me when you love me!" "Last chance for ice!" "It must be weird not having anyone cum on you."), den omotiverade nakenheten, de bisarra sexscenerna (Sara döpte poolställningen till "the spastic seal") ...

Men det mest spännande är att försöka lista ut vad huvudpersonen Nomi kan tänkas ha för bokstavskombination. Hennes pendlande mellan skrika-som-ett-lyckligt-barn-åt-ingenting och örfila-skrika-argt-springa-iväg är totalt oförutsägbart. Är det meningen att hon ska vara "en tuff tjej med skinn på näsan" eller en psykopat?

Lika svårtolkade syften har manusförfattaren Joe Eszterhas. När filmen floppade köpte han en annons i Variety, där han uppmanade kvinnor att gå och se filmen eftersom den, enligt honom, är en kritik av exploateringen av kvinnliga dansare. Låt mig, utan vidare utsvävningar, bara konstatera att den poängen går förlorad. Men en obehaglig detalj - som kan tolkas som ett tecken på att han faktiskt HADE ädla syften med hela spektaklet - är att han döpt Nomi efter sin fru.

onsdag 15 december 2010

Carrie Bradshaw med en penis

Slående likt!

Jag, Jonas och Bruce

QX hade smygläsning på nyöppnade hotellet Nobis vid Norrmalmstorg. Gick dit en sväng i min nya Bruce Springsteen-tshirt, tog ett par drinkar, träffade folk - som här till vänster, alltid lika sköna Jonas Andersson som nu jobbar där som "guest relation manager". Vi blev mycket väl managerade.

Har inte varit ute bland folk på länge och det märktes. Hörde mig själv säga konstiga saker hela tin. Som när jag, på middagen jag käkade på Torget efteråt, förklarade att jag ville ha tandpetare för att jag "har musslor mellan alla tänder". Vilken fantastiskt nödvändig och aptitlig information, liksom.

tisdag 14 december 2010

För-shrek-ligt

Gud vad jag störde mig på senaste Shrek-filmen igår. Hela handlingen bottnar i att Shrek känner sig FÅNGAD av att ha fru och barn och inte får göra vad han vill när han vill och bara tänka på sig själv. Alltmedan Fiona tjatar och martyrsurar för att han inte uppskattar dem. Fräscht? Nej.
Och sen undrar jag varför det ska vara tema i en BARNFILM.

måndag 13 december 2010

Regressionsterapi

Ännu en redigeringsdag med Sara som fått hjärnan att smälta. Vi gör små "chooo-chooo"-ljud mellan varven och drar i tågvisslan för att pigga upp oss. Har just kommit hem. Slängde mig in i videobutiken och hyrde fjärde och sista Shrek-filmen. Precis vad jag behöver nu. Huset Eliott går ju inte, är mitt i säsong 2 nu och det har blivit actionthriller helt plötsligt. Mina nerver klarar det inte!

Hur många böcker har du gemensamt med Rory Gilmore?

En hel massa bokbloggare har börjat lägga ut listan på alla böcker som Rory Gilmore läste i "Gilmore Girls", och sen göra fetstil på de böcker de själva läst. Jag hakar på tåget - min medförfattare Sara har också gjort listan. Måste säga att jag är impad ännu en gång av "Gilmore Girls"-teamet: flera av mina favoritböcker finns med på Rorys läslista. Blir lite sugen på att beta av hela rubbet.

När bara författarnamnet har fetstil betyder det att jag läst en annan bok av författaren. Åkej, då kör vi!

1.The Five People You Meet in Heaven by Mitch Albom
2. The Kitchen Boy by Robert Alexander
3. Brick Lane by Monica Ali
4. Oryx and Crake by Margaret Atwood
5. Oracle Night by Paul Auster
6. The Amazing Adventures of Kavalier and Clay by Michael Chabon
7. The Meaning of Consuelo by Judith Ortiz Cofer
8. Fat Land: How Americans Became the Fattest People in the World by Greg Critser
9.The Red Tent by Anita Diamant
10. The Bielski Brothers by Peter Duff

11. Ella Minnow Pea by Mark Dunn
12. Middlesex by Jeffrey Eugenides
13. Bee Season by Myla Goldberg
14. Autobiography of a Face by Lucy Grealy
15. My Life in Orange by Tim Guest
16.The Curious Incident of the Dog in the Night-Time by Mark Haddon
17. Sacred Time by Ursula Hegi.
18. Seabiscuit: An American Legend by Laura Hillenbrand
19. Rescuing Patty Hearst by Virginia Holman
20. The Polysyllabic Spree by Nick Hornby

21. Songbook by Nick Hornby
22. The Kite Runner by Khaled Hosseini
23. A Quiet Storm by Rachel Howzel
24. How the Light Gets In by M. J. Hyland
25. Nervous System by Jan Lars Jensen
26. The Secret Life of Bees by Sue Monk Kidd
27. The Nanny Diaries by Emma McLaughlin and Nicola Kraus
28. Extravagance by Gary Krist
29. The Namesake by Jhumpa Lahiri
30. The Devil in the White City by Erik Larson

31. The Song of Names by Norman Lebrecht
32. The Fortress of Solitude by Jonathan Lethem
33. Small Island by Andrea Levy
34. Wicked: The Life and Times of the Wicked Witch of the West by Gregory Maguire
35. A Month Of Sundays by Julie Mars
36. Life of Pi by Yann Martel
37. Property by Valerie Martin
38. Quattrocento by James McKean
39. Reading Lolita in Tehran: A Memoir in Books by Azar Nafisi

40 The Time Travelers Wife by Audrey Niffenegger
41. How to Breathe Underwater by Julie Orringer
42. When the Emperor Was Divine by Julie Otsuka
43. Bel Canto by Ann Patchett
44. Truth & Beauty by Ann Patchett
45. My Sisters Keeper by Jodi Picoult
46. Stiff: The Curious Lives of Human Cadavers by Mary Roach
47. The True and Outstanding Adventures of the Hunt Sisters by Elisabeth Robinson
48. The God of Small Things by Arundhati Roy
49. Empire Falls by Richard Russo
50. The Lovely Bones by Alice Sebold

51. Holidays on Ice by David Sedaris
52. Me Talk Pretty One Day by David Sedaris
53. Unless by Carol Shields
54. Balzac and the Little Chinese Seamstress by Dai Sijie
55. The Opposite of Fate by Amy Tan
56. A Confederacy of Dunces by John Kennedy Toole
57. The Song Reader by Lisa Tucker
58. Just a Couple of Days by Tony Vigorito
59. Old School by Tobias Wolff
60. The Shadow of the Wind by Carlos Ruiz Zafon

61. Little Women by Louisa May Alcott
62. Emma by Jane Austen
63. Sense and Sensibility by Jane Austen
64. Cousin Bette by Honore De Balzac
65. Fahrenheit 451 by Ray Bradbury
66. Jane Eyre by Charlotte Bronte
67. The Master and Margarita by Mikhail Bulgakov
68. Song of the Simple Truth: The Complete Poems of Julia De Burgos by Julia De Burgos
69. The Awakening by Kate Chopin
70. Heart of Darkness by Joseph Conrad

71. David Copperfield by Charles Dickens
72. Crime and Punishment by Fyodor Dostoevsky
73. An American Tragedy by Theodore Dreiser
74. The Count of Monte Cristo by Alexandre Dumas
75. The Name of the Rose by Umberto Eco
76. The Sound and The Fury by William Faulkner
77. Time and Again by Jack Finney
78. The Great Gatsby by F. Scott Fitzgerald 
79. A Passage to India by E.M. Forster
80. Anne Frank: The Diary of a Young Girl by Anne Frank

81. Lord of the Flies by William Golding
82. The Scarlet Letter by Nathaniel Hawthorne
83. The Sun Also Rises by Ernest Hemingway
84. Siddhartha by Hermann Hesse
85. The Hunchback of Notre Dame by Victor Hugo
86. Brave New World by Aldous Huxley
87. The Lottery: And Other Stories by Shirley Jackson
88. The Metamorphosis by Franz Kafka
89. The Story of My Life by Helen Keller
90. On The Road by Jack Kerouac

91. One Flew Over the Cuckoos Nest by Ken Kesey
92. Flowers for Algernon by Daniel Keyes
93. A Separate Peace by John Knowles
94. The Razors Edge by W. Somerset Maugham
95. Death of a Salesman by Arthur Miller
96. Beloved by Toni Morrison
97. Speak, Memory by Vladimir Nabokov
98. 1984 by George Orwell
99. The Portable Dorothy Parker by Dorothy Parker

100. The Bell Jar by Sylvia Plath
101. Complete Tales & Poems by Edgar Allan Poe
102. The Fountainhead by Ayn Rand
103. The Catcher in the Rye by J.D. Salinger
104. Sybil by Flora Schreiber
105. Hamlet by William Shakespeare
106. Pygmalion by George Bernard Shaw
107. Frankenstein by Mary Shelley
108. The Jungle by Upton Sinclair
109. A Tree Grows in Brooklyn by Betty Smith
110. Of Mice and Men by John Steinbeck

111. Dr. Jekyll and Mr. Hyde by Robert Louis Stevenson
112. Uncle Toms Cabin by Harriet Beecher Stowe
113. Vanity Fair by William Makepeace Thackeray
114. Anna Karenina by Leo Tolstoy
115. The Adventures of Huckleberry Finn by Mark Twain
116. Galapagos by Kurt Vonnegut
117. Ethan Frome by Edith Wharton
118. Night by Elie Wiesel
119. The Picture Of Dorian Gray by Oscar Wilde
120. The Code of the Woosters by P. G. Wodehouse

söndag 12 december 2010

Dejtingsajt för gifta



Fräsch affärsidé. Vilken fantastisk lösning de erbjuder. Det är ju det bästa gifta kan göra om de sitter fast i ett tråkigt äktenskap: vara otrogna. Inte lösa problemen eller bryta upp eller ha ett öppet förhållande. Nejdå. Här finns ju en sajt som erbjuder dem att träffa gifta som vill träffa andra gifta. De är säkert både snygga och sunda individer. Som är sådär romantiska och jättebra på pardans i lyxiga miljöer. Hurra!

Hungrar efter mer Hunger Games

Läser Hunger Games och gläds över det faktum att en sextonårig tjej får vara exakt hur stenhård som helst. Jaga smådjur med pilbåge för att kunna ställa mat på bordet till sin familj. Vara traumatiserad och känslomässigt avtrubbad. Beräknande och osentimental. Ha andra mål med livet än att få en kille. Smart och rolig, men inte inställsam eller charmig. Och bäst av allt; det görs inte en grej av det. Får aldrig känslan av att författaren skriker ut att "hallå allihop, jag har gjort en bok om en STARK UNG KVINNA! Hon jagar medan EN KILLE SAMLAR RÖTTER OCH BÄR! FATTAR NI?"

Är nästan helt klar med första boken i serien nu. Ska ut på nätet och beställa de andra två böckerna nu genast.

En uppmaning till äldre släktingar

Dagens krönika i Aftonbladet Söndag hittar ni här!

Pepparkakshusvagn


J och hans gudson Herman blev klara med det här lilla mästerverket igår.

lördag 11 december 2010

Madame Mim


Var på glöggfest med P ikväll och tog på mig en tröja med julstjärnor på. Det var hans gäng av gamla Adolf Fredriksare. Stämsång vid pianot mellan varven. Fick julfeeling extravaganza. Jag mimade lite halvhjärtat, sen intog jag rollen som publik istället. Hade mysigt. Gick hem tidigt. Har jobbat hårt med Sara ett par dagar nu och ska inta framstupa sidoläge i soffan exakt hela dagen imorgon. Längtar.

Tack alla fina läsare!

Måste bara tacka för alla tipsen angående min mammas situation. Har fått en massa mess på Facebook också och några riktiga konkreta ljusglimtar. Fan vad jag älskar de sociala mediernas tid. Det är bannemej fantastiskt.

fredag 10 december 2010

Fredagsmys

Ikväll tröstshoppade jag en Bruce Springsteen-tshirt, och nu står finaste Pär och lagar middag åt oss i mitt kök. Han ska bjuda mig på brysselkål - känner mig skeptisk, men har bara ätit den äckliga julvarianten förut. Nu luktar det väldigt gott, de steks just nu i smör och lönnsirap. Och så ska vi käka tonfisk och sen goda ostar och börja på Buffy säsong 6 - kanske till och med hinna se musikalavsnittet! - och jag tänker njuta av tillvaron som fan.

När liv eller död hänger på en DYNA

För ett par år sen fick min mamma ett aortabråck. Det läckte ut blod i hela hennes kropp. Hon dog ett par gånger på operationsbordet. Hon fick sammanlagt 12 liter blod i transfusion. Ni fattar. Helt galet. Läkarna genomförde värsta scifi-operationen och räddade hennes liv. För det kommer jag alltid att vara tacksam. De gav henne ändå en väldigt dålig prognos. Chansen att hon skulle överleva den första månaden var försvinnande liten. Men det gjorde hon.

Hon minns inte mycket av den här tiden, som var så svår för oss anhöriga. Hennes verkliga lidande började efteråt.
För min mamma har varit reumatiker hela mitt liv. Suttit i rullstol i halva mitt liv. Jag har aldrig hört henne klaga, aldrig hört henne tappa hoppet. Men nu behöver hon en dyna till sin rullstol, så att hon kan sitta bekvämt. Ni hör själva: en dyna. Det är vad hon behöver.
Jag kan inte förklara det så bra, för allt hänger ju ihop på så många olika sätt - men de dynor hon haft hittills gör ont att sitta på, och de är så hårda att hon får blodstillestånd i benen, så pass mycket att hon varit orolig för att hon ska behöva amputera dem en dag. Och det här med att hon inte kan sitta bekvämt - och med "inte bekvämt" menar jag att det gör fruktansvärt ont på en nivå som inte jag, och förhoppningsvis inte du heller, kan föreställa mig - gör att pappa eller hennes assistenter tvingas lyfta på henne hela tiden. Hon kan ju inte ändra ställning på egen hand.

Och alla de här lyften har gett henne nya smärtor i magen, så att vi alla behövt gå runt och oroa oss för att något där inne ska gå sönder. Igen: en dyna skulle kunna undvika en liv-eller-död-situation. Och smärtorna har brutit ner henne psykiskt också mellan varven. Undra på det. Jag är förvånad att hon inte gett upp för länge sen.
Förra veckan började det komma blod från hennes mage. Mycket. Hon blev helt väck till slut. Fick åka in till sjukhuset. Nya transfusioner. De vet inte varifrån blödningen kommer, men allt tyder på att det har med lyften att göra.

Och alla läkare säger samma sak: det är självklart att du ska ha en dyna. Vi förstår inte varför du inte får hjälp.
Mamma har ringt runt i desperation för att få hjälp och blir hela tiden avfärdad. Jag har försökt ringa hjälpmedelcentralen. Min syster har ringt. Pappa har mejlat arbetsterapeuter. Inget händer. Alla skyller det faktum att inget händer på någon annan.

Att säga att det här är "frustrerande" är århundradets underdrift. Särskilt mitt i all rädsla.

torsdag 9 december 2010

Räddad av Huset Eliott och Hunger Games

Det största man kan hitta när verkligheten är lite för jobbig är förstås något som faktiskt lyckas få en att glömma den korta stunder i taget.
Jag har två sådana saker i mitt liv nu, förutom vänner och jobb.

Dels är jag besatt av Huset Eliott, som jag skrev om förut.
Och dels har jag börjat läsa första delen av Suzanne Collins enormt framgångsrika Hunger Games-trilogi.
Fick den i present av Sara och var väl ärligt talat inte sådär superduperpepp. Liksom, jaha - tonårstjej tvingas ställa upp i en dokusåpa där deltagarna kämpar på liv och död? Just dokusåpaidén kändes så dammig. Såg framför mig hur författaren skulle ägna sig åt att slå in öppna dörrar genom att kritisera dokusåpor, sådär som så många gör och tror att de har något originellt att säga.

Men den är ju faktiskt helt suverän. Jag blir insugen i den så fort jag slår upp den. Kan inte sluta läsa. Bara ett kapitel till, bara ett till, bara ett till...

onsdag 8 december 2010

Berg och dalbana

Det är så konstigt hur mycket som händer i ens eget huvud och kropp medan man går igenom en sån här vidrig tid av väntan på besked.
Jag menar, ena stunden känner jag mig urstark, känner att jag kommer fixa det här, bring it on bara. Nästa stund känner jag mig pytteliten och rädd och vill bara gömma mig från allt, vägra vara med. Och sen ändras det igen.

Jag kan inte låta bli att plåga mig med tankar på "det värsta", utsätta mig för tanken att det kommer att hända, försöka övertala mig själv att jag kommer att klara till och med det.  Jag vet inte om det är sunt eller ej.

tisdag 7 december 2010

Inte bara klump i magen. Hela kroppen är en klump.

Men fy fan vad det är vidrigt att gå runt och vara orolig för någon man älskar. Vänta på besked. Hata telefonen som inte ringer, bli livrädd varenda gång den gör det.
Och det dyker upp så bisarra tankar som jag inte alls vill kännas vid. Och det där jävla magiska tänkandet, jag ser tecken på att det värsta kommer att hända i helt irrelevanta saker jag sagt och gjort och tänkt. Jag hatar det, men det är så svårt att stoppa det.

måndag 6 december 2010

Brittvinter

Nåt har hänt den senaste tiden. Jag är ju en älskare av det amerikanska. Har aldrig varit anglofil. Har inte ens lyckats älska Brideshead revisited, fast det verkar vara lag på det.
Men nu. Först var det miniserien Bleak house, baserad på Charles Dickens roman. Sen började jag läsa Libba Bray-trilogin, med prasslande viktorianska klänningar och internatskoleflickor. Och i fredags köpte jag hela Huset Elliott på dvd. Har börjat kolla nu. Njuter av den makliga takten, teaterkänslan, det oputsade, det... tja, det brittiska.

söndag 5 december 2010

V och fasa


Jag och J har plöjt igenom första säsongen V-remaken.
Den är faktiskt oväntat bra! Den har inte samma djup som till exempel Battlestar Galactica, men som ren underhållning funkar den finfint. Smarta twistar hela tin.

I vinterlandet Fagersta med J och Dogglas

Därför bryter tonårsstjärnorna ihop

Dagens krönika i Aftonbladet Söndag hittar ni här!

fredag 3 december 2010

Tomten är urläskig


Som jag skrivit förut är jag rädd för clowner (Pennywise är bara en av orsakerna) men håll med om att tomtar kan se riktigt evil ut också. Som den här vidriga brickan som jag såg när jag letade julklappar idag.

När jag var fyra år gammal kom min farbror hem till oss utklädd till jultomten, i en monsterliknande gummimask med utstansade hål för ögonen. Jag blev så rädd att jag  låste in mig på toaletten och bara skrek. Ett stort trauma för mig, mina föräldrar och inte minst min farbror.

Been around since like the 1500's, but he wasn't always called Santa... but you know, Christmas night, flying, coming down the chimney, all true... Well he doesn't traditionally bring presents so much as you know, disembowel children, but otherwise...
 
Hörni, det blir bloggpaus över helgen. Tillbaka i början av nästa vecka, berättar varför då. 

torsdag 2 december 2010

En liten rant om Reichen Lemkuhl

Har börjat kolla A-list nu, ni vet gayversionen av Real housewives. Klarar inte av att se hela avsnitt på grund av paniken jag får. Sen går det en stund, hjärtat saktar ner och jag återvänder ändå mot bättre vetande.

De är så sorgliga - inte så mycket för ytligheten och jakten på status som för sin häpnadsväckande kombination av övertro på sig själva och sin egen hotness och uppenbar brist på självkänsla och verkligt självförtroende. Jag känner igen typerna alltför väl från verkligheten. Det är väl det som får mig att både överreagera. Och det finns liksom inget gott i serien som uppväger allt illamåendeframkallande.

Och den jag tycker sämst om är inte Ryan, som jag trodde först, inte ens Derek, kanske inte ens Austin, utan Reichen. Om jag hör honom tjata en gång till om att han blivit så BRÄND av sitt ALLDELES FÖR OFFENTLIGA FÖRHÅLLANDE med Lance Bass och hur det gjort honom så RÄDD för att FÅ SITT PRIVATLIV GRANSKAT på samma sätt igen - FRAMFÖR KAMEROR SOM FILMAR EN DOKUSÅPA! - så måste jag nog tyvärr hiva ut min dator genom fönstret.

Jag hade glömt bort den där hunden

Idag, på en undanskymd vägg i ett trapphus på Aftonbladet, såg jag den här jycken. Minns ni? Undrar när han försvann.

Dagens outfit på jobbet



Har varit uppe på Aftonbladet idag och läst igenom alla årets nummer av Klick!, som research inför en artikel som blickar tillbaka på nöjesåret 2010.

Träffade Fredrik Virtanen i hissen och han sa att det måste vara som slutscenen i A Clockwork Orange. Mycket träffande. Uppspärrade ögon och ett aldrig sinande flöde av bilder av Bonde söker fru-bönder och Octomom och Fadde och Paris och Laila Bagge och Jordan och Sandra Dahlberg.

onsdag 1 december 2010

Man minsann


Efter en rätt så exceptionellt vidrig dag igår tog jag ledigt idag, och har bara lämnat sängen för att gå och träna, äta lite mat och poppa popcorn. Läser "Konsten att tala med en änkling" av Jonathan Tropper. Feelgood underhållning om relationer. En typisk chicklit fast för män. Och jisses, Tropper låter oss inte glömma det: på var och varannan sida påpekar han att huvudpersonen är man och förklarar hans handlingar med att han är man. Det är faktiskt jävligt tråkigt och irriterande i längden - särskilt som boken i övrigt faktiskt är rätt så bra.

tisdag 30 november 2010

Spiral

En av de människor som står mig allra närmast här i världen, och bor långt härifrån, åkte in akut till sjukhuset idag.
Hela dagen har jag jobbat i ett slags maniskt tillstånd. Det var liksom min enda tillflyktsort, det enda sättet att fokusera på annat än den maktlösa ångest-ångest-ångest-spiralen som snurrade i huvudet och gjorde kroppen kall.
I bakhuvudet räknade jag minuterna tills J kom och höll mig sällskap.


Det är försiktig suck av lättnad just nu. Vågar inte skriva att det verkar gått bra, för det är att utmana ödet.

MATS... YOU'RE NEXT! Robert Englund


Hm, vet inte varför den här bilden lägger sig åt fel håll i bloggen, men ...
Kolla presenten jag fick av min kära medförfattare Sara, som varit på scifimässan. Blev så glad att jag, som ett sockerspeedat barn, blev tvungen att hoppa upp och ner på stället en stund.

Den ska ramas in och sättas upp i närheten av den här ljuvliga bilden i mitt sovrum.

måndag 29 november 2010

Glöggfest hos Pär

In our family portrait we look pretty happy we look pretty normal
let's go back oh let's go back to that.

Blev väldigt kär i den här mopsen. Som jag döpte om till Bibbi under kvällen.

söndag 28 november 2010

Plötsligt bryr jag mig om gamle CG

Dagens krönika i Aftonbladet Söndag - om Kungen - hittar ni här!

Framtidens popstjärna är här



I dagens Aftonbladet Söndag skriver jag om den japanska popstjärnan Hatsune Miku: 16 år gammal, toppar listorna, är ute på turné nu - men hon är ett hologram.
Kolla in det här klippet. Framtiden är här, mina vänner. Jag blir helt hypnotiserad. Det är som att se en scifi-film.

VM i ORKAR INTE

Har tappat mitt Visa och leg i snöyran. Jag har liksom inte tid och ork till det här.

lördag 27 november 2010

Ikväll testade jag att vara lite social igen - spännande koncept!


Var på fest hos urfina Åsa Avdic (har ni inte sett henne sätta dit Dustin Home-bossen i premiären av nya "Plus" så gör det nu på SVT Play!)

fredag 26 november 2010

Pär borde vara sjuk oftare

Pär var sjuk igår, så han låg nerbäddad i min soffa och kollade Buffy medan jag jobbade. Helt perfekt. Jag jobbade medan han kollade ett avsnitt, vi såg ett avsnitt ihop, jag jobbade medan han tog en tupplur, vi såg ett avsnitt ihop, jag jobbade medan han kollade ett avsnitt, vi såg ett avsnitt ihop. Und so weiter. En helt perfekt arbetsmetod.

torsdag 25 november 2010

Anime-versionen av Dean Winchester

Alltså, anime är min grej - i teorin. Gillar estetiken, tycker hela grejen är tuff. I verkligheten - kollar nästan aldrig. Kanske skulle passa på att se anime-versionen av Supernatural, som ju är en av mina favoritserier. Släpps i januari.
Och inget tecknat kan vara plattare än Jared Padaleckis helt hopplösa "skådespeleri" (skulle vilja sätta världens största citationstecken runt det ordet - rynka på näsan, frusta genom vidgade näsborrar, rynka lite panna - skämskudde)!


Drömmer om en Showgirls-kväll



Min medförfattare Sara är ju långt mer nördig än jag, och när det gäller film är jag helt chanslös mot henne - hon är filmvetare och har skrivit uppsatser om saker som feministiska tolkningar av scream queens i 80-talets slasherfilmer.
Men hon har vissa chockerande luckor.


Som Showgirls, den legendariska kalkonen med allt det sämsta från 90-talet. Som är sådär hypnotiserande urusel att det på något sätt blir en fantastisk upplevelse att se den. Och den innehåller ALLA ingredienser som får Sara att gå loss på långa rants.
Här är en intressant och nördig analys av filmen. Kom igen Sara, läs och sedan fatta - nu kör vi en Showgirls-kväll!

onsdag 24 november 2010

"I don't hate you becuase you're fat. You're fat because I hate you."

Åh vad jag älskar RuPauls Drag Race. Det är inte bara snaskigt och skränigt och bråkigt och glittrigt, utan mellan varven är det faktiskt riktig feel good.
Och jag kan inte sluta skratta varje gång de får "she-mail" istället för "Tyra-mail" och varje gång RuPaul säger "LIP-SYNCH FOR YOUR LIFE". Och varje avsnitt är såklart späckat med sköna kommentarer som den i rubriken ovan.

Jag ska alldeles strax se finalen av säsong två. Sen ska jag kolla in A-list, som liksom Drag Race finns streamat på amerikanska gaykanalen Logos hemsida. A-list är  reality om bögar som skaffat sig rika makar i New York. Programmets tagline beskriver det väl ganska bra: "Housewives with balls".

En stor stark

Idag var jag inne i en ångestbubbla gällande min ekonomi. Jag är van att ha ett sparkonto, vilket får mig att känna mig så mycket tryggare i den här osäkra tillvaron, men de senaste två åren - med flytt och singelliv, som ju ärligt talat är svindyrt - har allt dränerats undan för undan. Och sen kom nyheten om ett mycket dyrare boende.
Men jag bestämde mig för att göra mig själv till en warrior. Började gå igenom mina konton ordentligt. Kolla skatter och räntor och de pengar jag vet är på väg in och vart de ska stoppas.
Det är så fruktansvärt skönt nu. Kanske faktiskt kom nåt bra av den här soppan. Nu vet jag läget - då kan jag börja acceptera läget.

Sen gick jag och tränade styrketräning för första gången sen jag blev förkyld. Och mådde ungefär hundra gånger bättre efteråt. När allt annat känns skit och man ångrar dumma saker man gjort så kan man åtminstone gå och träna - då har man iallafall lyckats med nåt bra den dagen.

Joss Whedon om Buffy-filmen

Sorry, jag är helt sen med nyheter just nu för jag jobbar med saker som inte har med verkligheten att göra... Men här är Joss Whedons eget svar på de där vidriga planerna på att göra en Buffy-film utan honom.
Precis som Kristin skriver, så blir nyheten om filmen bara jobbigare när man läser hans uttalande - för det får en att minnas precis varför man älskar honom...

Hej ränta, vad stor du har blivit!

Inte-så-skitsmart grej: började kolla lite bankgrejer på nätet inatt innan jag skulle gå och lägga mig. Natten före ett viktigt möte.
Panik uppstod. Inget stämde med mina bostadslån. Mina månadskonstnader skulle höjas, det visste jag, men inte så här mycket. 

Gissa om jag kunde sova sen.
Måste lära mig att inte få såna där "kolla upp lite saker"-infall när det inte är kontorstid. För då riskerar man att sitta där helt maktlös med sin blodstörtning som enda sällskap.

Gud vad jag kan bli TRÖTT på sånt här. Kan vi  inte bara skita i banker och världsekonomi och börja sälja skulor och rovor på torgen och bygga våra egna hus lite varstans där vi känner för det?

tisdag 23 november 2010

Psykoanalys i soffan



Såhär kan en vanlig dag på jobbet se ut.

Enligt löpsedlarna är en "snökanon" på väg till Sverige. Kallt och jävligt är det i alla fall. Jag och Sara kurade in oss hemma hos henne efter morgonmötet och såg ut genom fönstret på sotarna som klättrade på taken i snålblåsten. Vi drack kaffe, käkade choklad och började psykoanalysera våra karaktärer inför den andra boken i Cirkeln-trilogin.

Det är galet kul - men också helt nödvändigt. Det är många spår att hålla reda på, men viktigast av allt är våra karaktärer. Så nu, som en del av förberedelserna av andra boken (förstår ni hur konstigt det känns när första boken inte kommer förrän i vår?), måste vi diskutera igenom exakt var de befinner sig i sin utveckling, vad de tycker om de andra och varför, och hur de kommer att reagera på det vi ska utsätta dem för framöver.

En sorgens dag för oss Buffy-fans

Kolla min medförfattare Saras inlägg om den nya Buffy-filmen som ska göras. Utan Joss Whedon.
Säger bara: Fy fan för Hollywoods hell mouth.

Ska lufsa iväg och ha ett morgonmöte med Sara och våra agenter nu. Det måste vara ett tecken att jag bara tog på mig svart i dag.

söndag 21 november 2010

Det finns hopp om världens utveckling

Åtminstone känns det så när man kollar den här roliga - men skrämmande - samlingen av reklamkampanjer från förr...

Varför hyllas en rasistisk skitfilm?

Dagens krönika i Aftonbladet Söndag kan ni läsa här!

"Beauty is in the eye of the beholder, as long as the woman is good-looking."

Älskar de här klippen.








Fredrik Eklund - nu reality-stjärna?

Hoppla! Fredrik Eklund - ni vet, gjorde några gayporrfilmer i USA, skrev en bok om saken, blev framgångsrik mäklare åt stjärnorna i New York - ska eventuellt medverka i en ny reality show på Bravo.
Artikel från New York Times här. 

Gårdagens outfit

Partjade igår med en fantastisk person som hade på sig en fantastisk t-shirt med ett fantastiskt citat från en fantastisk kvinna från en fantastisk tv-serie.

lördag 20 november 2010

Guddottern fyller 3 idag






Juni fyller 3 idag. Gav henne en urfin partyklänning från Esprit och Mumin-tuggummin. Ovan: jag och mina kusiner.

Apropå "Sex and the City"... har ni sett det konstiga som händer i vinjetten?

Har ni sett att det händer nåt märkligt med bussen i vinjetten?
Det är faktiskt ett misstag - konstigt att man kan ha sett det så många gånger utan att märka det...

Vilken Carrie Bradshaw ska man tro på, tro på?

Sara har just skrivit en recension av Candace Bushnells "The Carrie Diaries", som hon lånade av mig. Och hon gillade den mer än hon väntat sig.
Det var samma sak för mig när jag köpte boken: det kändes så fantasilöst av Bushnell att dra igång en serie böcker som blir ett slags prequels till "Sex and the City". Här ska vi alltså få veta hur Carrie växte upp, varför hon flyttade till New York, hur hon lärde känna Samantha, Charlotte och Miranda, och hur hon blev en skribent (just de partierna, som har med karriärdrömmar att göra, är de som jag tyckte bäst om i den här första delen - därför ser jag ännu mer fram mot nästa bok, för de tidiga åren i New York borde ju handla mycket om det).


Det är faktiskt överlag riktigt bra. Det känns att Candace Bushnell har saker hon vill berätta - inte bara tjäna pengar på varumärket Carrie Bradshaw. Och apropå det - den tonåriga Carrie är både insiktsfullare och roligare än filmversionernas gnälliga medelåldersbäbis.
Men det är förvirrande läsning också. I serien var Carrie nästan helt historielös. Det enda vi fick veta om hennes bakgrund var att hon aldrig kände sin pappa, och i ett avsnitt dök David Duchovny upp som hennes high school-kärlek Jeremy. I ”The Carrie diaries” uppfostras hon tvärtom av en ensamstående pappa, och Jeremy finns inte med. Det skaver lite i en popkulturnörd som jag.  

fredag 19 november 2010

Det slutgiltiga beviset för att Madonna tappat kollen



Den här läckta låten är det bästa hon gjort på flera flera år. Och så valde hon bort den när hon satte ihop Hard Candy-plattan. Till förmån för låtar som... Spanish Lesson?

Berättelsen om Gråtmannen

Sann historia från min och Pärs senaste semester som illustrerar exakt hur hopplös jag är på att ragga:

Första dagen ser jag en man som är så snygg att jag börjar gråta. På allvar alltså. Tårexplosion.

Ser honom även nästföljande dagar. Märker att han kollar på mig. Mitt gensvar: att nervöst kolla bort varenda gång våra blickar riskerar att mötas.

Sista dagen på semestern, hamnar på samma uteservering som Gråtmannen, känner mig plötsligt modig och ba "nu ska det ske, kolla Pär, nu gör jag det!". Går fram till Gråtmannen med självsäkra steg och slår mig ner. Säger en urkonstig grej som på nåt mirakulöst sätt faktiskt funkar: "Hi, I lost a bet with my friends, and my punishment is that I have to talk to you, because my friends are so sick of hearing me talk about you". ALLTSÅ JAG DÖR på att jag sa det, men vi började prata, flöt på hur bra som helst, lätt som en plätt.

Då, mitt i alltsammans, så råkar jag snegla på honom medan vi pratar sådär nära att våra läppar liksom snuddade vid varandras kinder. Och så får jag ett shit-han-är-så-snygg-jag-klarar-inte-det-här-överslag och bara ... går. Därifrån. Jag liksom moonwalkar bakåt och vinkar och han ser väldigt häpen ut.

Sen sätter jag mig hos Pär igen. Gråtmannen kollar förvirrat åt vårt håll. Kretsar några varv runt stället. Ställer ifrån sig sin öl på vårt bord och ser antagligen frågande på mig, men jag kollar efter fåglar i himlen eller nåt. Sen går han.

Facebook fick mig att börja träna

Här är senaste krönikan jag skrivit för Friskis-pressen!

torsdag 18 november 2010

Whip my haaaaa-irrrr back and forth

Popmorsan har lagt upp det här klippet på sin blogg och jag måste bara sno det: Jimmy Fallon gör en Neil Young-cover på Willow Smiths "Whip my hair" - och mot slutet dyker en skäggig Bruce Springsteen (the real deal) upp och sjunger duett. Fantastiskt.


Dejting i sajberspejs

Jag är med i QX nätdejtingcommunity men funderar på att lägga ner. Det är mest bara ålrens där ute, och jag har tvingats inse att det spelar ingen roll hur roligt och spirituellt och smart och sexigt det skrivna än blir, hur kär jag än kan bli i någons hjärna - i slutändan handlar det ändå alltid om personkemi, och man vet aldrig förrän man träffas i verkligheten om den finns där eller inte. Risken att bli besviken verkar bli större ju längre man chattat innan man ses. Kanske för att jag bygger upp en bild av någon, fyller i luckorna i fantasin, så mycket att det till slut blir omöjligt för personen att leva upp till dem. Och så blir jag missnöjd - inte för att det är något fel på personen, utan för att han inte är precis som jag väntade mig.

Har även svårt för själva arbetsintervju-feelingen som oundvikligen är inbyggd i själva grejen. Dessutom är det så otroligt svårt, åtminstone för mig, att definiera exakt vem jag är och vad jag vill ha. När det står där i skrift på presentationssidan ser det ju ut som en absolut sanning, och jag vet själv hur mycket jag dömer ut folk som "inget för mig" på märkliga grunder, bara för att de råkat skriva något i sin text. Sådant som i själva verket är den sortens saker som blir spännande överraskningar i lära-känna-varandra-fasen.

Bloggutmaning: 5 minnen

Läser i Siri Hustvedts bok ”Kvinnan som skakade”, i ett avsnitt om minnen, om en ”Jag minns”-övning. Det handlar helt enkelt om att, utan att fundera innan, skriva ner meningar som alla börjar med orden: Jag minns …

Hon skriver i boken:

När patienterna och jag skriver våra egna ”Jag minns” är det något märkligt som inträffar. Själva handlingen att skriva ner orden Jag minns genererar minnen, vanligtvis ytterst specifika bilder eller händelser ur det förflutna / … / De mest levande minnen dyker upp, till synes från ingenstans / … / Eftersom sinnesrörelse stärker minnet är minnesbilderna sällan neutrala – de är ofta rika på känslomässig skärpa. Den nedskrivna besvärjelsen Jag minns är av avgörande betydelse som katalysator. Den tar på sig ägandeskapet till det som ska komma.

Bestämde mig för att prova.
Det tog ett tag innan nåt kom. Kände mig lite fånig. Testade att skriva för hand istället. Tog en cigg under fläkten. Och sen bara forsade det fram.
Herregud, att det finns en massa såna här små små bitar ur ens liv i hjärnan hela tiden.

Här är fem exempel på saker jag inte tänkt på på väldigt länge:

1. Jag minns mjukglassen med jordgubbssmak på den där campingen där vi bodde i husvagn en sommar. Jag gick till kiosken och köpte en strut varje kväll och på vägen dit lyssnade jag på Prince i min freestyle.

2. Jag minns hur jag brukade fingra på tapeten med Törnrosa-motiv i det lilla sovrummet i vår sommarstuga i Norrland och försöka trycka bort några luftbubblor.

3. Jag minns hur rädd jag var för den där sagan om människorna som dansade ringdans och blev besatta av djävulen och inte kunde sluta dansa, de nötte ner fötterna och sen hela kroppen ända tills bara huvudena hoppade runt i ring.

4. Jag minns hur jag skämdes så fruktansvärt mycket när jag först trodde att jag fått en komplimang när Linda S sa att jag hade snygga jeans och sen förstod att hon var ironisk. Jag skämdes mer över att jag var dum som blev glad än jag skämdes över jeansen.

5. Jag minns att låg och bet mig själv i tummen för att jag inte ville somna en natt när jag hade så intressanta saker att tänka på.


Okej, kan inte ni också testa?


Varvar en skakande kvinna med nio tramsiga transor

Är så himlarns besviken på Stephen Kings "Under the dome". Både Anna TS och Elisabeth hade peppat mig på den. Läste 150 sidor och kände att jag inte gillade nån av karaktärerna och tyckte hela grejen var så ospännande.
Jag hade längtat efter en sån där fet tegelsten med ren och skär underhållning. Nu gav jag upp. Livet är för kort för att plåga sig igenom 700+ sidor till. Läste hur det slutade i summeringen på Wikipedia-sidan istället och var rätt nöjd med mitt beslut.

Istället har jag gått rakt åt andra hållet och börjat på Siri Hustvedts "Den skakande kvinnan", en liten minimemoar över hennes (hittills, 100 sidor in i boken) oförklarliga spasmer. Så mycket lättsmält underhållning fick jag.

Fast jag varvar den med att kolla "Ru Pauls Drag Race" streamat ...  roligare än jag väntat mig. Som ett "Top model" med drag queens som är väldigt mycket drama queens. Anna TS, kan vi förenas i älsk på den istället för "Under the dome"?

onsdag 17 november 2010

Sanning om konsekvens


Idag hade jag och Sara möte med vår redaktör Sofia på Rabén & Sjögren. Vi har nu kommit till den fas av redigeringen då man är nere och pillar på kommaterings-nivå. Såhär ser de prydliga excel-arken ut, som vi ska använda för att konsekvenskontrollera vår stavning av diverse ord - många ord och uttryck kan ju stavas och särskrivas på olika sätt som båda är korrekta, men det viktiga är att man väljer SAMMA genomgående.

ÄLSKAR att Sara älskar sånt här. Hon är verkligen en ordningsmänniska - och jag är det verkligen inte.

Direkt efteråt hade jag och Sara vårt första möte om handlingen i bok 2. Nu längtar jag efter att börja skriva igen. Det känns så tryggt att vi hela tiden vetat hur den tredje och sista boken ska sluta. Nu kan vi leka med deras brokiga väg ditåt.

Apropå Jimmys muffins

Har ni tänkt på att hela den här "alla bakar sitt eget"-trenden verkar bli starkare och starkare ju fler som blir rädda för att faktiskt äta kolhydrater? Bara en tanke.

Paranormal pepp på tillvaron


Gick och såg Paranormal Activity 2 med Jimmy ikväll. Min medförfattare Sara skrev en riktig sågning av filmen i sin blogg, så mina förväntningar var nere på noll.
Jag håller med om det hon skriver - karaktärerna är rätt jobbiga, det känns lite skabbigt att det återigen bara är kvinnor som tror på övernaturligheter (medan mannen förnekar spökerierna in i absurdum), och visst kan man störa sig på den ofräscha idén om att de sexistiska demonerna bara tycker att pojkar är värda att köpslå om.

Men jag hade en sån där kväll då jag bestämde mig för att skita i analyser och kritisk blick. Orka, liksom (det här är orsaken till att jag inte vill jobba som filmkritiker - tänk att ALDRIG få stänga av). För jag vet inte, kanske är det den stundande London-resan, eller att jag och Sara fick helt galet positiva nyheter om vår kommande bok idag, eller också är det helt enkelt bara det faktum att jag äntligen verkar ha brottat ner den här förkylningen. Men jag känner mig så jävla pepp på tillvaron. Jag gillar att vara Mats Strandberg just nu.  Jag gillade till och med den iskalla dimman som lagt sig över Stockholm inatt och ba "mmm, fint det är". Dessutom fick jag en påse hembakta muffins av Jimmy.

Därmed inte sagt att jag rekommenderar filmen. Största behållningen var tonårskillarna i raden bakom som högljutt skrattade och stönade om hur "värdelös" filmen var fastän de så uppenbart var skitskraja.

tisdag 16 november 2010

Dagens goda nyhet

Nu är det klart att det blir en andra säsong av Work of art!
*shaking and crying*

Har inte sett fram emot julen såhär mycket sen jag var liten

Jag och Pär har lånat en lägenhet av en kompis i Chelsea! Två veckor över jul och nyår. Kände mig tvungen att outa planen för mina föräldrar redan i augusti, men de var så okej med att jag för en gångs skull inte firar jul med dem att jag nästan blev förolämpad.
Gud vad jag längtar. Vi tar med oss Buffy-boxen såklart. Så jävla lylligt att vara borta länge i en stad där man redan gjort alla "måsten", så att man kan skapa sig en skön liten alternativ vardag. Ni vet, "slösa bort" en hel dag på att sitta på ett fik och läsa. Eller laga en god middag hemma en kväll.
Grej som kommer sluta illa: Två shoppinggalna fruttisar med låg impulskontroll och noll ekonomiskt sinne går loss på Londons mellandagsrea.

Det känns som nåt stort håller på att hända

Vet inte om ni har sett det här klippet, men såhär: En amerikansk lärare blev avstängd sedan han tvingat en elev att lämna klassrummet efter en homofob kommentar. Nu har en 14-årig kille som är öppet gay hållit ett fantastiskt tal till försvar för läraren, där han jämför rasism och homofobi på ett smart sätt.

Det känns som nåt stort håller på att hända i USA. Här kan ni läsa en krönika jag skrev i ämnet för några veckor sedan.

Gillar det här blogginlägget, som slår huvudet på spiken redan i första meningen:
Several recent incidents at schools around the country raise the question: why do we treat homophobia like it's an opinion worth respecting?

En grej jag tänkte på idag bara

Är det inte konstigt den där grejen man ofta gör på fik; paxar ett bord genom att lägga dit sina grejer, och ber nån vid bordet bredvid att hålla ett öga på dem?
Jag menar, det är ju som att säga till en främling: Jag ska gå ifrån mina saker en stund, så det är urenkelt för dig att sno dem nu.

Sen tänkte jag också på hur sjukt det är att barnkläder kostar lika mycket som vuxenkläder, för jag letade efter en födelsedagspresent till min guddotter. Nån som vet var man kan köpa snygga inomhusskor för en treåring?

söndag 14 november 2010

Alltså, Tyskland och deras "Talang" ...



Först kom den där galna kvinnan och smashade saker karate-style med sina enorma juver. Och nu en man som brassar på fyrverkerier. I stjärten.

Därför klarar sig alltid Charlie Sheen

Dagens krönika i Aftonbladet Söndag hittar ni här

Byt bort dina gamla dvd-boxar

Det här är ju en skitbra idé!

Dagens bildgåta

Ja, eftersom det uppenbarligen inte funkat att kurera förkylningen hemma i soffan med C-vitaminer så bestämde jag mig för att prova vodkametoden igår. Som ni märkte på förra inlägget så var klättrade jag på väggarna. Gick hem till Pär på fördrink. Planen var att alla skulle gå på Calle Stoltz vernissage men vi hade helt enkelt för trevligt för att hinna dit i tid.
Jag borde ha gått direkt hem från Pär. Inte tagit en svindyr taxi in till stan bara för att ta en sista drink och sen en svindyr taxi hem igen.
Men jag tror det funkade rätt bra mot förkylningen.

Nu, en bildgåta från gårdagskvällen. Ser ni vad de här fjärilarna sitter på? 

lördag 13 november 2010

När inte ens en Amazon-beställning hjälper

Tröstshoppade just på Amazon: nya "V" säsong 1, "Supernatural" säsong 5, "Entourage" säsong 6 och "Dollhouse" säsong 2.

Men inte ens det funkar liksom. Fan vad jag känner mig låg. Nu blev det här bekräftelsemejlet från Amazon som annars alltid gör mig så förväntanssprallig bara en bekräftelse på att jag kommer att sluta som en ensam gammal kuf som samlar på dvd-boxar istället för katter, aldrig kommer att träffa nån, låter dagarna passera tills hela livet gått mig förbi, osv osv etc.
Gud, stäng av min bittra hjärna. Stäng av den här stora skräcken jag känner för att bli den där som blir över. Som alltid kommer att sitta och klappa sina dvd-boxar i en tom lägenhet.

Sjukt jobbigt

Har varit förkyld en vecka nu och det börjar bli psykande.
En liten tröst i tillvaron är att Pär också är sjuk, så igår bäddade vi ner oss i min soffa och hade Buffy-maraton (10 avsnitt - äntligen såg vi Doppelgängerland-avsnittet *älsk* och nu är vi inne på säsong 4!) och sköljde ner C-vitamintabletterna med Kan-Jang och grönt te.

Igår var jag helt säker på att jag skulle vakna frisk idag. No such luck. Är så jävla less på det här nu. Att känna mig trött och trasig och liksom avskärmad från världen. Det känns som när man är deprimerad. Orkar ingenting. Inget är tillräckligt kul för att vara värt besväret. Mest lockande hela tiden är att ligga och stirra upp i taket. Följa vågorna av trötthet som passerar genom kroppen.

fredag 12 november 2010

Alors on danse


Franskt tema ikväll. Käkade fransk löksoppa - kände att det borde vara den ultimata förkylningsdödaren - och kollade franska dokumentären La Danse, om balettoperan i Paris.

Den är fruktansvärt vacker. Lång. Långsam. Många - kanske även jag en annan dag - skulle säkert säga långtråkig. Men just nu: tycker det var så befriande med nåt helt oamerikanskt odokusåpaigt. Inga intervjuer där folk pratar om att dansen är deras liv och gråter en skvätt, inga intervjuer alls. Inga förklarande voice-overs. Inga namnskyltar. Ingen dramaturgi. Ingen musik förutom den som spelas under repetitioner och föreställningar. Bara fluga på väggen. Utrymme för egna tankar.

torsdag 11 november 2010

Nu blir Buffy det första jag ser när jag vaknar


Lycklig igen - nu blev det lite Buffy-fest ändå ikväll! Fick just den här skönt knasiga affischen på Sarah Michelle Gellar i present av J.


Den ska upp på min sovrumsvägg. Den får nog täcka över Carrie - fan ta de dåliga filmerna som solkat ner henne. Vill inte se henne när jag vaknar längre.

Missar kvällens Buffy-fest! Hejdå all rättvisa.


Fan vad jag hatar den här förkylningen. Jag önskar att jag kunde dra den ur mig, som en Buffy-demon, och sen puckla på den rejält och lämna den i rännstenen.
Ikväll är det ju festen jag peppat för i veckor: en tributekväll till Buffy på Högkvarteret. De ska förvandla hela stället till The Bronze. Servera såna där friterade lökblommor som Spike älskar. Ha en sing-along-visning av Once more with feeling. Maskerad. Buffy-quiz. Herregud jag dör.

Om nån av er går, blogga om det och lägg länk här!
Högkvarteret ligger på Närkesgatan 8 och festen börjar kl 18. Det är över 300 som osa:t ja på Facebook och lokalen tar 100 personer, så det gäller att vara i tid!

onsdag 10 november 2010

Nyklippt



Igår klippte jag en ny och tuff frisyr och jag känner mig ny och tuff. Vill bli frisk nu.

Nerbäddad med Dickens

Det är säkert över ett år sen nu som jag, mitt i en sån där hagalen Amazon-beställning, på ett rent infall slängde med en BBC-miniserie baserad på Charles Dickens "Bleak house". Den kostade väl sisådär fyra pund och jag hade hört mycket gott om den.
Sen dess har den blivit liggande längst ner i högen. Har aldrig kommit mig för. Alla svulstiga amerikanska serier har hela tiden fått gå före. 

Men nu, när jag har varit förkyld, har den suttit som ett smäck. Brittiskt, långsamt, smutsigt/kostymigt, välspelat, såpigt, dramatiskt, roligt, och de onda är jätteonda och har dåliga tänder och de goda är jättegoda och har persikohy (innan de får small-pox). Det är samma sorts myskänsla som när man var liten och kollade på jullovs-tv.
Och jag känner mig lite korkad, kanske är det för att jag aldrig följde "Arkiv X" (obegripligt, jag vet), men jag har aldrig fattat förut hur statyartat skitsnygg Gillian Anderson faktiskt är.