"You can fuck me when you love me"

 Jag och Sara blev klara med ännu en redigeringsvända igår. Fem dagars intensivt stirrande på semikolon och syftningsfel. Vi (plus hennes make Micke, som tålmodigt blivit en del av vår skrivarsekt) firade med champagne, choklad och att äntligen uppfylla min stora dröm - att se Showgirls tillsammans med henne. Här har vi alltså en feministisk filmvetare, som sett ungefär alla filmer i hela världen - förutom just denna klassiker.

Åh, det var succé. Det finns så mycket att begapa i den här filmen. Replikerna ("You can fuck me when you love me!" "Last chance for ice!" "It must be weird not having anyone cum on you."), den omotiverade nakenheten, de bisarra sexscenerna (Sara döpte poolställningen till "the spastic seal") ...

Men det mest spännande är att försöka lista ut vad huvudpersonen Nomi kan tänkas ha för bokstavskombination. Hennes pendlande mellan skrika-som-ett-lyckligt-barn-åt-ingenting och örfila-skrika-argt-springa-iväg är totalt oförutsägbart. Är det meningen att hon ska vara "en tuff tjej med skinn på näsan" eller en psykopat?

Lika svårtolkade syften har manusförfattaren Joe Eszterhas. När filmen floppade köpte han en annons i Variety, där han uppmanade kvinnor att gå och se filmen eftersom den, enligt honom, är en kritik av exploateringen av kvinnliga dansare. Låt mig, utan vidare utsvävningar, bara konstatera att den poängen går förlorad. Men en obehaglig detalj - som kan tolkas som ett tecken på att han faktiskt HADE ädla syften med hela spektaklet - är att han döpt Nomi efter sin fru.