Vilken Carrie Bradshaw ska man tro på, tro på?

Sara har just skrivit en recension av Candace Bushnells "The Carrie Diaries", som hon lånade av mig. Och hon gillade den mer än hon väntat sig.

Det var samma sak för mig när jag köpte boken: det kändes så fantasilöst av Bushnell att dra igång en serie böcker som blir ett slags prequels till "Sex and the City". Här ska vi alltså få veta hur Carrie växte upp, varför hon flyttade till New York, hur hon lärde känna Samantha, Charlotte och Miranda, och hur hon blev en skribent (just de partierna, som har med karriärdrömmar att göra, är de som jag tyckte bäst om i den här första delen - därför ser jag ännu mer fram mot nästa bok, för de tidiga åren i New York borde ju handla mycket om det).

Det är faktiskt överlag riktigt bra. Det känns att Candace Bushnell har saker hon vill berätta - inte bara tjäna pengar på varumärket Carrie Bradshaw. Och apropå det - den tonåriga Carrie är både insiktsfullare och roligare än filmversionernas gnälliga medelåldersbäbis.

Men det är förvirrande läsning också. I serien var Carrie nästan helt historielös. Det enda vi fick veta om hennes bakgrund var att hon aldrig kände sin pappa, och i ett avsnitt dök David Duchovny upp som hennes high school-kärlek Jeremy. I ”The Carrie diaries” uppfostras hon tvärtom av en ensamstående pappa, och Jeremy finns inte med. Det skaver lite i en popkulturnörd som jag.