Gick och såg Paranormal Activity 2 med Jimmy ikväll. Min medförfattare Sara skrev en riktig sågning av filmen i sin blogg, så mina förväntningar var nere på noll.
Jag håller med om det hon skriver - karaktärerna är rätt jobbiga, det känns lite skabbigt att det återigen bara är kvinnor som tror på övernaturligheter (medan mannen förnekar spökerierna in i absurdum), och visst kan man störa sig på den ofräscha idén om att de sexistiska demonerna bara tycker att pojkar är värda att köpslå om.
Men jag hade en sån där kväll då jag bestämde mig för att skita i analyser och kritisk blick. Orka, liksom (det här är orsaken till att jag inte vill jobba som filmkritiker - tänk att ALDRIG få stänga av). För jag vet inte, kanske är det den stundande London-resan, eller att jag och Sara fick helt galet positiva nyheter om vår kommande bok idag, eller också är det helt enkelt bara det faktum att jag äntligen verkar ha brottat ner den här förkylningen. Men jag känner mig så jävla pepp på tillvaron. Jag gillar att vara Mats Strandberg just nu. Jag gillade till och med den iskalla dimman som lagt sig över Stockholm inatt och ba "mmm, fint det är". Dessutom fick jag en påse hembakta muffins av Jimmy.
Därmed inte sagt att jag rekommenderar filmen. Största behållningen var tonårskillarna i raden bakom som högljutt skrattade och stönade om hur "värdelös" filmen var fastän de så uppenbart var skitskraja.
Jag blir inte så ofta rädd för skräckfilmer, men båda Paranormal-filmerna har skrämt mig rejält och jag som inte tror på sådana fenomen. Det känns som att det kommer komma en skugga över mig när jag ligger i mörkret eller att någon plötsligt dyker upp mitt från ingenstans. Får fortfarande rysningar när jag tänker på filmen fastän det var två veckor sedan jag såg den...
SvaraRaderaJag vet! De sätter sig ett tag... vaknade inatt med den bestämda känslan av att det fallit en skugga över mig och att någon sagt mitt namn. RYS.
SvaraRadera