tisdag 30 november 2010

Spiral

En av de människor som står mig allra närmast här i världen, och bor långt härifrån, åkte in akut till sjukhuset idag.
Hela dagen har jag jobbat i ett slags maniskt tillstånd. Det var liksom min enda tillflyktsort, det enda sättet att fokusera på annat än den maktlösa ångest-ångest-ångest-spiralen som snurrade i huvudet och gjorde kroppen kall.
I bakhuvudet räknade jag minuterna tills J kom och höll mig sällskap.


Det är försiktig suck av lättnad just nu. Vågar inte skriva att det verkar gått bra, för det är att utmana ödet.

MATS... YOU'RE NEXT! Robert Englund


Hm, vet inte varför den här bilden lägger sig åt fel håll i bloggen, men ...
Kolla presenten jag fick av min kära medförfattare Sara, som varit på scifimässan. Blev så glad att jag, som ett sockerspeedat barn, blev tvungen att hoppa upp och ner på stället en stund.

Den ska ramas in och sättas upp i närheten av den här ljuvliga bilden i mitt sovrum.

måndag 29 november 2010

Glöggfest hos Pär

In our family portrait we look pretty happy we look pretty normal
let's go back oh let's go back to that.

Blev väldigt kär i den här mopsen. Som jag döpte om till Bibbi under kvällen.

söndag 28 november 2010

Plötsligt bryr jag mig om gamle CG

Dagens krönika i Aftonbladet Söndag - om Kungen - hittar ni här!

Framtidens popstjärna är här



I dagens Aftonbladet Söndag skriver jag om den japanska popstjärnan Hatsune Miku: 16 år gammal, toppar listorna, är ute på turné nu - men hon är ett hologram.
Kolla in det här klippet. Framtiden är här, mina vänner. Jag blir helt hypnotiserad. Det är som att se en scifi-film.

VM i ORKAR INTE

Har tappat mitt Visa och leg i snöyran. Jag har liksom inte tid och ork till det här.

lördag 27 november 2010

Ikväll testade jag att vara lite social igen - spännande koncept!


Var på fest hos urfina Åsa Avdic (har ni inte sett henne sätta dit Dustin Home-bossen i premiären av nya "Plus" så gör det nu på SVT Play!)

fredag 26 november 2010

Pär borde vara sjuk oftare

Pär var sjuk igår, så han låg nerbäddad i min soffa och kollade Buffy medan jag jobbade. Helt perfekt. Jag jobbade medan han kollade ett avsnitt, vi såg ett avsnitt ihop, jag jobbade medan han tog en tupplur, vi såg ett avsnitt ihop, jag jobbade medan han kollade ett avsnitt, vi såg ett avsnitt ihop. Und so weiter. En helt perfekt arbetsmetod.

torsdag 25 november 2010

Anime-versionen av Dean Winchester

Alltså, anime är min grej - i teorin. Gillar estetiken, tycker hela grejen är tuff. I verkligheten - kollar nästan aldrig. Kanske skulle passa på att se anime-versionen av Supernatural, som ju är en av mina favoritserier. Släpps i januari.
Och inget tecknat kan vara plattare än Jared Padaleckis helt hopplösa "skådespeleri" (skulle vilja sätta världens största citationstecken runt det ordet - rynka på näsan, frusta genom vidgade näsborrar, rynka lite panna - skämskudde)!


Drömmer om en Showgirls-kväll



Min medförfattare Sara är ju långt mer nördig än jag, och när det gäller film är jag helt chanslös mot henne - hon är filmvetare och har skrivit uppsatser om saker som feministiska tolkningar av scream queens i 80-talets slasherfilmer.
Men hon har vissa chockerande luckor.


Som Showgirls, den legendariska kalkonen med allt det sämsta från 90-talet. Som är sådär hypnotiserande urusel att det på något sätt blir en fantastisk upplevelse att se den. Och den innehåller ALLA ingredienser som får Sara att gå loss på långa rants.
Här är en intressant och nördig analys av filmen. Kom igen Sara, läs och sedan fatta - nu kör vi en Showgirls-kväll!

onsdag 24 november 2010

"I don't hate you becuase you're fat. You're fat because I hate you."

Åh vad jag älskar RuPauls Drag Race. Det är inte bara snaskigt och skränigt och bråkigt och glittrigt, utan mellan varven är det faktiskt riktig feel good.
Och jag kan inte sluta skratta varje gång de får "she-mail" istället för "Tyra-mail" och varje gång RuPaul säger "LIP-SYNCH FOR YOUR LIFE". Och varje avsnitt är såklart späckat med sköna kommentarer som den i rubriken ovan.

Jag ska alldeles strax se finalen av säsong två. Sen ska jag kolla in A-list, som liksom Drag Race finns streamat på amerikanska gaykanalen Logos hemsida. A-list är  reality om bögar som skaffat sig rika makar i New York. Programmets tagline beskriver det väl ganska bra: "Housewives with balls".

En stor stark

Idag var jag inne i en ångestbubbla gällande min ekonomi. Jag är van att ha ett sparkonto, vilket får mig att känna mig så mycket tryggare i den här osäkra tillvaron, men de senaste två åren - med flytt och singelliv, som ju ärligt talat är svindyrt - har allt dränerats undan för undan. Och sen kom nyheten om ett mycket dyrare boende.
Men jag bestämde mig för att göra mig själv till en warrior. Började gå igenom mina konton ordentligt. Kolla skatter och räntor och de pengar jag vet är på väg in och vart de ska stoppas.
Det är så fruktansvärt skönt nu. Kanske faktiskt kom nåt bra av den här soppan. Nu vet jag läget - då kan jag börja acceptera läget.

Sen gick jag och tränade styrketräning för första gången sen jag blev förkyld. Och mådde ungefär hundra gånger bättre efteråt. När allt annat känns skit och man ångrar dumma saker man gjort så kan man åtminstone gå och träna - då har man iallafall lyckats med nåt bra den dagen.

Joss Whedon om Buffy-filmen

Sorry, jag är helt sen med nyheter just nu för jag jobbar med saker som inte har med verkligheten att göra... Men här är Joss Whedons eget svar på de där vidriga planerna på att göra en Buffy-film utan honom.
Precis som Kristin skriver, så blir nyheten om filmen bara jobbigare när man läser hans uttalande - för det får en att minnas precis varför man älskar honom...

Hej ränta, vad stor du har blivit!

Inte-så-skitsmart grej: började kolla lite bankgrejer på nätet inatt innan jag skulle gå och lägga mig. Natten före ett viktigt möte.
Panik uppstod. Inget stämde med mina bostadslån. Mina månadskonstnader skulle höjas, det visste jag, men inte så här mycket. 

Gissa om jag kunde sova sen.
Måste lära mig att inte få såna där "kolla upp lite saker"-infall när det inte är kontorstid. För då riskerar man att sitta där helt maktlös med sin blodstörtning som enda sällskap.

Gud vad jag kan bli TRÖTT på sånt här. Kan vi  inte bara skita i banker och världsekonomi och börja sälja skulor och rovor på torgen och bygga våra egna hus lite varstans där vi känner för det?

tisdag 23 november 2010

Psykoanalys i soffan



Såhär kan en vanlig dag på jobbet se ut.

Enligt löpsedlarna är en "snökanon" på väg till Sverige. Kallt och jävligt är det i alla fall. Jag och Sara kurade in oss hemma hos henne efter morgonmötet och såg ut genom fönstret på sotarna som klättrade på taken i snålblåsten. Vi drack kaffe, käkade choklad och började psykoanalysera våra karaktärer inför den andra boken i Cirkeln-trilogin.

Det är galet kul - men också helt nödvändigt. Det är många spår att hålla reda på, men viktigast av allt är våra karaktärer. Så nu, som en del av förberedelserna av andra boken (förstår ni hur konstigt det känns när första boken inte kommer förrän i vår?), måste vi diskutera igenom exakt var de befinner sig i sin utveckling, vad de tycker om de andra och varför, och hur de kommer att reagera på det vi ska utsätta dem för framöver.

En sorgens dag för oss Buffy-fans

Kolla min medförfattare Saras inlägg om den nya Buffy-filmen som ska göras. Utan Joss Whedon.
Säger bara: Fy fan för Hollywoods hell mouth.

Ska lufsa iväg och ha ett morgonmöte med Sara och våra agenter nu. Det måste vara ett tecken att jag bara tog på mig svart i dag.

söndag 21 november 2010

Det finns hopp om världens utveckling

Åtminstone känns det så när man kollar den här roliga - men skrämmande - samlingen av reklamkampanjer från förr...

Varför hyllas en rasistisk skitfilm?

Dagens krönika i Aftonbladet Söndag kan ni läsa här!

"Beauty is in the eye of the beholder, as long as the woman is good-looking."

Älskar de här klippen.








Fredrik Eklund - nu reality-stjärna?

Hoppla! Fredrik Eklund - ni vet, gjorde några gayporrfilmer i USA, skrev en bok om saken, blev framgångsrik mäklare åt stjärnorna i New York - ska eventuellt medverka i en ny reality show på Bravo.
Artikel från New York Times här. 

Gårdagens outfit

Partjade igår med en fantastisk person som hade på sig en fantastisk t-shirt med ett fantastiskt citat från en fantastisk kvinna från en fantastisk tv-serie.

lördag 20 november 2010

Guddottern fyller 3 idag






Juni fyller 3 idag. Gav henne en urfin partyklänning från Esprit och Mumin-tuggummin. Ovan: jag och mina kusiner.

Apropå "Sex and the City"... har ni sett det konstiga som händer i vinjetten?

Har ni sett att det händer nåt märkligt med bussen i vinjetten?
Det är faktiskt ett misstag - konstigt att man kan ha sett det så många gånger utan att märka det...

Vilken Carrie Bradshaw ska man tro på, tro på?

Sara har just skrivit en recension av Candace Bushnells "The Carrie Diaries", som hon lånade av mig. Och hon gillade den mer än hon väntat sig.
Det var samma sak för mig när jag köpte boken: det kändes så fantasilöst av Bushnell att dra igång en serie böcker som blir ett slags prequels till "Sex and the City". Här ska vi alltså få veta hur Carrie växte upp, varför hon flyttade till New York, hur hon lärde känna Samantha, Charlotte och Miranda, och hur hon blev en skribent (just de partierna, som har med karriärdrömmar att göra, är de som jag tyckte bäst om i den här första delen - därför ser jag ännu mer fram mot nästa bok, för de tidiga åren i New York borde ju handla mycket om det).


Det är faktiskt överlag riktigt bra. Det känns att Candace Bushnell har saker hon vill berätta - inte bara tjäna pengar på varumärket Carrie Bradshaw. Och apropå det - den tonåriga Carrie är både insiktsfullare och roligare än filmversionernas gnälliga medelåldersbäbis.
Men det är förvirrande läsning också. I serien var Carrie nästan helt historielös. Det enda vi fick veta om hennes bakgrund var att hon aldrig kände sin pappa, och i ett avsnitt dök David Duchovny upp som hennes high school-kärlek Jeremy. I ”The Carrie diaries” uppfostras hon tvärtom av en ensamstående pappa, och Jeremy finns inte med. Det skaver lite i en popkulturnörd som jag.  

fredag 19 november 2010

Det slutgiltiga beviset för att Madonna tappat kollen



Den här läckta låten är det bästa hon gjort på flera flera år. Och så valde hon bort den när hon satte ihop Hard Candy-plattan. Till förmån för låtar som... Spanish Lesson?

Berättelsen om Gråtmannen

Sann historia från min och Pärs senaste semester som illustrerar exakt hur hopplös jag är på att ragga:

Första dagen ser jag en man som är så snygg att jag börjar gråta. På allvar alltså. Tårexplosion.

Ser honom även nästföljande dagar. Märker att han kollar på mig. Mitt gensvar: att nervöst kolla bort varenda gång våra blickar riskerar att mötas.

Sista dagen på semestern, hamnar på samma uteservering som Gråtmannen, känner mig plötsligt modig och ba "nu ska det ske, kolla Pär, nu gör jag det!". Går fram till Gråtmannen med självsäkra steg och slår mig ner. Säger en urkonstig grej som på nåt mirakulöst sätt faktiskt funkar: "Hi, I lost a bet with my friends, and my punishment is that I have to talk to you, because my friends are so sick of hearing me talk about you". ALLTSÅ JAG DÖR på att jag sa det, men vi började prata, flöt på hur bra som helst, lätt som en plätt.

Då, mitt i alltsammans, så råkar jag snegla på honom medan vi pratar sådär nära att våra läppar liksom snuddade vid varandras kinder. Och så får jag ett shit-han-är-så-snygg-jag-klarar-inte-det-här-överslag och bara ... går. Därifrån. Jag liksom moonwalkar bakåt och vinkar och han ser väldigt häpen ut.

Sen sätter jag mig hos Pär igen. Gråtmannen kollar förvirrat åt vårt håll. Kretsar några varv runt stället. Ställer ifrån sig sin öl på vårt bord och ser antagligen frågande på mig, men jag kollar efter fåglar i himlen eller nåt. Sen går han.

Facebook fick mig att börja träna

Här är senaste krönikan jag skrivit för Friskis-pressen!

torsdag 18 november 2010

Whip my haaaaa-irrrr back and forth

Popmorsan har lagt upp det här klippet på sin blogg och jag måste bara sno det: Jimmy Fallon gör en Neil Young-cover på Willow Smiths "Whip my hair" - och mot slutet dyker en skäggig Bruce Springsteen (the real deal) upp och sjunger duett. Fantastiskt.


Dejting i sajberspejs

Jag är med i QX nätdejtingcommunity men funderar på att lägga ner. Det är mest bara ålrens där ute, och jag har tvingats inse att det spelar ingen roll hur roligt och spirituellt och smart och sexigt det skrivna än blir, hur kär jag än kan bli i någons hjärna - i slutändan handlar det ändå alltid om personkemi, och man vet aldrig förrän man träffas i verkligheten om den finns där eller inte. Risken att bli besviken verkar bli större ju längre man chattat innan man ses. Kanske för att jag bygger upp en bild av någon, fyller i luckorna i fantasin, så mycket att det till slut blir omöjligt för personen att leva upp till dem. Och så blir jag missnöjd - inte för att det är något fel på personen, utan för att han inte är precis som jag väntade mig.

Har även svårt för själva arbetsintervju-feelingen som oundvikligen är inbyggd i själva grejen. Dessutom är det så otroligt svårt, åtminstone för mig, att definiera exakt vem jag är och vad jag vill ha. När det står där i skrift på presentationssidan ser det ju ut som en absolut sanning, och jag vet själv hur mycket jag dömer ut folk som "inget för mig" på märkliga grunder, bara för att de råkat skriva något i sin text. Sådant som i själva verket är den sortens saker som blir spännande överraskningar i lära-känna-varandra-fasen.

Bloggutmaning: 5 minnen

Läser i Siri Hustvedts bok ”Kvinnan som skakade”, i ett avsnitt om minnen, om en ”Jag minns”-övning. Det handlar helt enkelt om att, utan att fundera innan, skriva ner meningar som alla börjar med orden: Jag minns …

Hon skriver i boken:

När patienterna och jag skriver våra egna ”Jag minns” är det något märkligt som inträffar. Själva handlingen att skriva ner orden Jag minns genererar minnen, vanligtvis ytterst specifika bilder eller händelser ur det förflutna / … / De mest levande minnen dyker upp, till synes från ingenstans / … / Eftersom sinnesrörelse stärker minnet är minnesbilderna sällan neutrala – de är ofta rika på känslomässig skärpa. Den nedskrivna besvärjelsen Jag minns är av avgörande betydelse som katalysator. Den tar på sig ägandeskapet till det som ska komma.

Bestämde mig för att prova.
Det tog ett tag innan nåt kom. Kände mig lite fånig. Testade att skriva för hand istället. Tog en cigg under fläkten. Och sen bara forsade det fram.
Herregud, att det finns en massa såna här små små bitar ur ens liv i hjärnan hela tiden.

Här är fem exempel på saker jag inte tänkt på på väldigt länge:

1. Jag minns mjukglassen med jordgubbssmak på den där campingen där vi bodde i husvagn en sommar. Jag gick till kiosken och köpte en strut varje kväll och på vägen dit lyssnade jag på Prince i min freestyle.

2. Jag minns hur jag brukade fingra på tapeten med Törnrosa-motiv i det lilla sovrummet i vår sommarstuga i Norrland och försöka trycka bort några luftbubblor.

3. Jag minns hur rädd jag var för den där sagan om människorna som dansade ringdans och blev besatta av djävulen och inte kunde sluta dansa, de nötte ner fötterna och sen hela kroppen ända tills bara huvudena hoppade runt i ring.

4. Jag minns hur jag skämdes så fruktansvärt mycket när jag först trodde att jag fått en komplimang när Linda S sa att jag hade snygga jeans och sen förstod att hon var ironisk. Jag skämdes mer över att jag var dum som blev glad än jag skämdes över jeansen.

5. Jag minns att låg och bet mig själv i tummen för att jag inte ville somna en natt när jag hade så intressanta saker att tänka på.


Okej, kan inte ni också testa?


Varvar en skakande kvinna med nio tramsiga transor

Är så himlarns besviken på Stephen Kings "Under the dome". Både Anna TS och Elisabeth hade peppat mig på den. Läste 150 sidor och kände att jag inte gillade nån av karaktärerna och tyckte hela grejen var så ospännande.
Jag hade längtat efter en sån där fet tegelsten med ren och skär underhållning. Nu gav jag upp. Livet är för kort för att plåga sig igenom 700+ sidor till. Läste hur det slutade i summeringen på Wikipedia-sidan istället och var rätt nöjd med mitt beslut.

Istället har jag gått rakt åt andra hållet och börjat på Siri Hustvedts "Den skakande kvinnan", en liten minimemoar över hennes (hittills, 100 sidor in i boken) oförklarliga spasmer. Så mycket lättsmält underhållning fick jag.

Fast jag varvar den med att kolla "Ru Pauls Drag Race" streamat ...  roligare än jag väntat mig. Som ett "Top model" med drag queens som är väldigt mycket drama queens. Anna TS, kan vi förenas i älsk på den istället för "Under the dome"?

onsdag 17 november 2010

Sanning om konsekvens


Idag hade jag och Sara möte med vår redaktör Sofia på Rabén & Sjögren. Vi har nu kommit till den fas av redigeringen då man är nere och pillar på kommaterings-nivå. Såhär ser de prydliga excel-arken ut, som vi ska använda för att konsekvenskontrollera vår stavning av diverse ord - många ord och uttryck kan ju stavas och särskrivas på olika sätt som båda är korrekta, men det viktiga är att man väljer SAMMA genomgående.

ÄLSKAR att Sara älskar sånt här. Hon är verkligen en ordningsmänniska - och jag är det verkligen inte.

Direkt efteråt hade jag och Sara vårt första möte om handlingen i bok 2. Nu längtar jag efter att börja skriva igen. Det känns så tryggt att vi hela tiden vetat hur den tredje och sista boken ska sluta. Nu kan vi leka med deras brokiga väg ditåt.

Apropå Jimmys muffins

Har ni tänkt på att hela den här "alla bakar sitt eget"-trenden verkar bli starkare och starkare ju fler som blir rädda för att faktiskt äta kolhydrater? Bara en tanke.

Paranormal pepp på tillvaron


Gick och såg Paranormal Activity 2 med Jimmy ikväll. Min medförfattare Sara skrev en riktig sågning av filmen i sin blogg, så mina förväntningar var nere på noll.
Jag håller med om det hon skriver - karaktärerna är rätt jobbiga, det känns lite skabbigt att det återigen bara är kvinnor som tror på övernaturligheter (medan mannen förnekar spökerierna in i absurdum), och visst kan man störa sig på den ofräscha idén om att de sexistiska demonerna bara tycker att pojkar är värda att köpslå om.

Men jag hade en sån där kväll då jag bestämde mig för att skita i analyser och kritisk blick. Orka, liksom (det här är orsaken till att jag inte vill jobba som filmkritiker - tänk att ALDRIG få stänga av). För jag vet inte, kanske är det den stundande London-resan, eller att jag och Sara fick helt galet positiva nyheter om vår kommande bok idag, eller också är det helt enkelt bara det faktum att jag äntligen verkar ha brottat ner den här förkylningen. Men jag känner mig så jävla pepp på tillvaron. Jag gillar att vara Mats Strandberg just nu.  Jag gillade till och med den iskalla dimman som lagt sig över Stockholm inatt och ba "mmm, fint det är". Dessutom fick jag en påse hembakta muffins av Jimmy.

Därmed inte sagt att jag rekommenderar filmen. Största behållningen var tonårskillarna i raden bakom som högljutt skrattade och stönade om hur "värdelös" filmen var fastän de så uppenbart var skitskraja.

tisdag 16 november 2010

Dagens goda nyhet

Nu är det klart att det blir en andra säsong av Work of art!
*shaking and crying*

Har inte sett fram emot julen såhär mycket sen jag var liten

Jag och Pär har lånat en lägenhet av en kompis i Chelsea! Två veckor över jul och nyår. Kände mig tvungen att outa planen för mina föräldrar redan i augusti, men de var så okej med att jag för en gångs skull inte firar jul med dem att jag nästan blev förolämpad.
Gud vad jag längtar. Vi tar med oss Buffy-boxen såklart. Så jävla lylligt att vara borta länge i en stad där man redan gjort alla "måsten", så att man kan skapa sig en skön liten alternativ vardag. Ni vet, "slösa bort" en hel dag på att sitta på ett fik och läsa. Eller laga en god middag hemma en kväll.
Grej som kommer sluta illa: Två shoppinggalna fruttisar med låg impulskontroll och noll ekonomiskt sinne går loss på Londons mellandagsrea.

Det känns som nåt stort håller på att hända

Vet inte om ni har sett det här klippet, men såhär: En amerikansk lärare blev avstängd sedan han tvingat en elev att lämna klassrummet efter en homofob kommentar. Nu har en 14-årig kille som är öppet gay hållit ett fantastiskt tal till försvar för läraren, där han jämför rasism och homofobi på ett smart sätt.

Det känns som nåt stort håller på att hända i USA. Här kan ni läsa en krönika jag skrev i ämnet för några veckor sedan.

Gillar det här blogginlägget, som slår huvudet på spiken redan i första meningen:
Several recent incidents at schools around the country raise the question: why do we treat homophobia like it's an opinion worth respecting?

En grej jag tänkte på idag bara

Är det inte konstigt den där grejen man ofta gör på fik; paxar ett bord genom att lägga dit sina grejer, och ber nån vid bordet bredvid att hålla ett öga på dem?
Jag menar, det är ju som att säga till en främling: Jag ska gå ifrån mina saker en stund, så det är urenkelt för dig att sno dem nu.

Sen tänkte jag också på hur sjukt det är att barnkläder kostar lika mycket som vuxenkläder, för jag letade efter en födelsedagspresent till min guddotter. Nån som vet var man kan köpa snygga inomhusskor för en treåring?

söndag 14 november 2010

Alltså, Tyskland och deras "Talang" ...



Först kom den där galna kvinnan och smashade saker karate-style med sina enorma juver. Och nu en man som brassar på fyrverkerier. I stjärten.

Därför klarar sig alltid Charlie Sheen

Dagens krönika i Aftonbladet Söndag hittar ni här

Byt bort dina gamla dvd-boxar

Det här är ju en skitbra idé!

Dagens bildgåta

Ja, eftersom det uppenbarligen inte funkat att kurera förkylningen hemma i soffan med C-vitaminer så bestämde jag mig för att prova vodkametoden igår. Som ni märkte på förra inlägget så var klättrade jag på väggarna. Gick hem till Pär på fördrink. Planen var att alla skulle gå på Calle Stoltz vernissage men vi hade helt enkelt för trevligt för att hinna dit i tid.
Jag borde ha gått direkt hem från Pär. Inte tagit en svindyr taxi in till stan bara för att ta en sista drink och sen en svindyr taxi hem igen.
Men jag tror det funkade rätt bra mot förkylningen.

Nu, en bildgåta från gårdagskvällen. Ser ni vad de här fjärilarna sitter på? 

lördag 13 november 2010

När inte ens en Amazon-beställning hjälper

Tröstshoppade just på Amazon: nya "V" säsong 1, "Supernatural" säsong 5, "Entourage" säsong 6 och "Dollhouse" säsong 2.

Men inte ens det funkar liksom. Fan vad jag känner mig låg. Nu blev det här bekräftelsemejlet från Amazon som annars alltid gör mig så förväntanssprallig bara en bekräftelse på att jag kommer att sluta som en ensam gammal kuf som samlar på dvd-boxar istället för katter, aldrig kommer att träffa nån, låter dagarna passera tills hela livet gått mig förbi, osv osv etc.
Gud, stäng av min bittra hjärna. Stäng av den här stora skräcken jag känner för att bli den där som blir över. Som alltid kommer att sitta och klappa sina dvd-boxar i en tom lägenhet.

Sjukt jobbigt

Har varit förkyld en vecka nu och det börjar bli psykande.
En liten tröst i tillvaron är att Pär också är sjuk, så igår bäddade vi ner oss i min soffa och hade Buffy-maraton (10 avsnitt - äntligen såg vi Doppelgängerland-avsnittet *älsk* och nu är vi inne på säsong 4!) och sköljde ner C-vitamintabletterna med Kan-Jang och grönt te.

Igår var jag helt säker på att jag skulle vakna frisk idag. No such luck. Är så jävla less på det här nu. Att känna mig trött och trasig och liksom avskärmad från världen. Det känns som när man är deprimerad. Orkar ingenting. Inget är tillräckligt kul för att vara värt besväret. Mest lockande hela tiden är att ligga och stirra upp i taket. Följa vågorna av trötthet som passerar genom kroppen.

fredag 12 november 2010

Alors on danse


Franskt tema ikväll. Käkade fransk löksoppa - kände att det borde vara den ultimata förkylningsdödaren - och kollade franska dokumentären La Danse, om balettoperan i Paris.

Den är fruktansvärt vacker. Lång. Långsam. Många - kanske även jag en annan dag - skulle säkert säga långtråkig. Men just nu: tycker det var så befriande med nåt helt oamerikanskt odokusåpaigt. Inga intervjuer där folk pratar om att dansen är deras liv och gråter en skvätt, inga intervjuer alls. Inga förklarande voice-overs. Inga namnskyltar. Ingen dramaturgi. Ingen musik förutom den som spelas under repetitioner och föreställningar. Bara fluga på väggen. Utrymme för egna tankar.

torsdag 11 november 2010

Nu blir Buffy det första jag ser när jag vaknar


Lycklig igen - nu blev det lite Buffy-fest ändå ikväll! Fick just den här skönt knasiga affischen på Sarah Michelle Gellar i present av J.


Den ska upp på min sovrumsvägg. Den får nog täcka över Carrie - fan ta de dåliga filmerna som solkat ner henne. Vill inte se henne när jag vaknar längre.

Missar kvällens Buffy-fest! Hejdå all rättvisa.


Fan vad jag hatar den här förkylningen. Jag önskar att jag kunde dra den ur mig, som en Buffy-demon, och sen puckla på den rejält och lämna den i rännstenen.
Ikväll är det ju festen jag peppat för i veckor: en tributekväll till Buffy på Högkvarteret. De ska förvandla hela stället till The Bronze. Servera såna där friterade lökblommor som Spike älskar. Ha en sing-along-visning av Once more with feeling. Maskerad. Buffy-quiz. Herregud jag dör.

Om nån av er går, blogga om det och lägg länk här!
Högkvarteret ligger på Närkesgatan 8 och festen börjar kl 18. Det är över 300 som osa:t ja på Facebook och lokalen tar 100 personer, så det gäller att vara i tid!

onsdag 10 november 2010

Nyklippt



Igår klippte jag en ny och tuff frisyr och jag känner mig ny och tuff. Vill bli frisk nu.

Nerbäddad med Dickens

Det är säkert över ett år sen nu som jag, mitt i en sån där hagalen Amazon-beställning, på ett rent infall slängde med en BBC-miniserie baserad på Charles Dickens "Bleak house". Den kostade väl sisådär fyra pund och jag hade hört mycket gott om den.
Sen dess har den blivit liggande längst ner i högen. Har aldrig kommit mig för. Alla svulstiga amerikanska serier har hela tiden fått gå före. 

Men nu, när jag har varit förkyld, har den suttit som ett smäck. Brittiskt, långsamt, smutsigt/kostymigt, välspelat, såpigt, dramatiskt, roligt, och de onda är jätteonda och har dåliga tänder och de goda är jättegoda och har persikohy (innan de får small-pox). Det är samma sorts myskänsla som när man var liten och kollade på jullovs-tv.
Och jag känner mig lite korkad, kanske är det för att jag aldrig följde "Arkiv X" (obegripligt, jag vet), men jag har aldrig fattat förut hur statyartat skitsnygg Gillian Anderson faktiskt är.

tisdag 9 november 2010

Hatar världen just nu

Men helst det här jävla skitvädret! Har surrat på mig snöskorna nu och släpat mig nerför Frostmofjället, trots snålblåst och förkylning, för att gå till frisören. Den här labradorröven till "frisyr" måste bort nu. Men jag hatar världen just nu.

Och så fina Popmorsan

Läser Cirkeln nu och skriver om den på sin blogg här!

måndag 8 november 2010

Hur kan Jessica Biel vara så underskattad?

Jag är verkligen förkyld idag. Sådär så jag knappt orkar gå upp för trapporna och tankarna simmar runt i nåt slags trögflytande töcken. Hyrde några filmer och tog filmpauser i jobbet (för mina deadlines tar ju ingen hänsyn till en förkylning).

Såg "Små skandaler", baserad på Noel Coward-pjäsen "Easy virtue". Mysig, småkul, men det är inte en fulländad film på något sätt. Till exempel vill man skjuta den som valde soundtracket. Men Jessica Biel måste vara en av de mest underskattade skådisarna i Hollywood just nu. Hon är ju briljant i så skilda filmer som denna, "Illusionisten" och "Texas chainsaw massacre". Varför inser inte fler regissörer det och ger henne bra roller? Varför är hon inte lika stor som Scarlett?





Nåja. Nu ska jag kolla på "Flugornas herre" (originalet från 1963) och sen "Funny Games". Hej ångest.

Nu kan jag stolt presentera vår bok!!!

Mina damer och herrar. Nu har Rabén & Sjögrens katalog skickats ut, så jag kan äntligen visa upp den nya boken!
 
Det här är alltså mitt och Sara Bergmark Elfgrens projekt som jag skrivit så mycket om det senaste året i gamla bloggen.

Cirkeln är den första delen i vår trilogi. Blod, svett och tårar - det är både vad boken inneburit och vad den innehåller. Men Cirkeln är också det roligaste jag gjort - och kanske det roligaste jag skrivit.

Såhär beskrivs handlingen i katalogen:

Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. Höstterminen har just börjat när en elev hittas död på en av gymnasieskolans toaletter. Alla förmodar att det var ett självmord. Alla utom de som vet sanningen.

En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De har inget gemensamt. De vet inte hur de kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva.


 Vi har förstås verkligen försökt skapa något eget. Men ni som läser våra bloggar vet ju vad vi har för gemensamma obsessions - Twin Peaks, Supernatural, Buffy, skräckfilmer och tonårböcker - och det märks. Så låt oss kalla vår genre "Låt den rätte komma in i Mitt så kallade liv i Fucking Twin Peaks - fast utan vampyrer". 

Boken släpps i april. Den går redan nu att bevaka här på Adlibris, och här på Bokus.

Omslagsillustrationerna är gjorda av Kim W Andersson, och formgivare är mina alldeles egna wifey Pär Åhlander. 

söndag 7 november 2010

Svenska dokusåpor blir aldrig lika bra

Dagens krönika i Aftonbladet Söndag hittar ni här!

Lyxfrukost hemma i soffan



Lite rotfrukter från igår, lite fetaostkräm, en sparrisomelett. Because I'm worth it, goddamnit.
Allt serverat på mina ironiska glastallrikar från 80-talet som min gode vän Patsy säger är definitionen av Åkersberga-ångest.

lördag 6 november 2010

En liten ficka i verkligheten

Istället för att gå ut och partaja som en annan tonåring denna lördagskväll kände jag för nåt helt annat. Raka motsatsen faktiskt.

Gick och såg Det sitter någon på vingen, en liten föreställning baserad på Kristina Lugns dikter och Allan Edwalls sånger. Det var liksom inte de 50-åriga kulturtanterna där, det var de 70-åriga kulturparen. Och jag älskade det.

Som Andersssonskan sa; det är som att hamna i en liten ficka i verkligheten, där man blir påmind om hur mycket konstiga fina saker som rör sig i alla oss människor i storstaden.

Hoppet har lämnat mig

Hoppade hopprep på gymmet idag. Ursvårt och asjobbigt ju. Hur orkade man när man var liten? Försökte mig på några dubbelhopp, ni vet där repet ska vissla två varv runt en mellan varje hopp. Gick sådär. Tänk er en spindel som fastnar i eget nät.

fredag 5 november 2010

Smegma och oststänger

Hade månadens träff med vår finfina bokklubb Kulturkoftorna ikväll. Den här gången hade vi läst Våtmarker av Charlotte Roche. En tysk dundersuccé som slår alla rekord i äckel.
Den handlar om en ung kvinna som ligger på sjukhus med en stor krater i stjärten - hon har genomgått en komplicerad operation för att få bukt med sina analfissurer. Och hon är alldeles besatt av kroppar och deras utsöndringar. Särskilt sina egna. Hon smaskar på sina egna flytningar, låter bli att tvätta sig i veckor för att se vilka spännande nya geggor som uppstår, stoltserar med sina "vindruvsklasar" till hemorrojder, slickar fingrarna rena från var, kladdar mensblod i hissar, gnider musen mot toalettsitsar för att suga upp alla spännande fläckar och pölar, hon äter pormaskar med god aptit. Och så vidare. Och så vidare.

Jag blev förvånad över att jag faktiskt blev så äcklad. Nästan inte klarade att läsa färdigt.Jag som brukar gilla att kläcka ur mig helt vidriga underlivsskämt. Jag fick liksom min katharsis här. Jag är SÅ över underliv nu. Vilket mina vänner säkert är tacksamma för.


Ja, ni fattar ju - det var en väldigt spännande diskussion vi hade om boken. Vi åt middag på en libanesisk restaurang och drack massor av rödvin och jag hoppas för omgivningens skull att de inte hörde oss medan vi dissekerade alla dessa kroppsvätskor och kvinnlig smegma över stora fat med aubergineröra och oststänger.

Det är svårt att säga vad man egentligen tyckte om boken - den BERÖRDE ju åtminstone.
Den är till och med rätt rolig mellan varven. Men jag har svårt att stämma in i den delen av hyllningskören som menar att det här är ett så fantastiskt urbra tabu att bryta, visa upp sanningen bakom den konstlade och desinfekterade bilden av kvinnokroppen. Grejen är ju att jag skulle inte vilja läsa det här om en man heller. Och jag tycker det finns massor att säga i ämnet - men här tar Charlotte Roche i så mycket att huvudpersonen måste klassas som allvarligt psykiskt störd. Och då tycker jag poängen går lite förlorad.

Såhär lycklig har jag inte blivit av sms sen jag var nykär ... eh, 2002.

Just nu går jag och myser och pyser som en fet katt. Det ramlar in sms i mobilen titt som tätt som får mig att ta små spralliga hoppsasteg, känna mig som king of the world.
Jag och Sara har skickat runt manuset till den första boken i vår tonårstrilogi till en grupp vänner, kollegor och bekanta, däribland flera tonåringar. Och herregud, folk ÄLSKAR det! På ett smått besatt vis. Sådär så man nästan undrar vad vi har ställt till med.

Det är särskilt kul att se vem av huvudpersonerna som våra vänner gillar mest. Hittills har det varit väldigt jämnt utspritt. Det blir nästan ett personlighetstest, för den man gillar mest är ju oftast den man själv kan relatera till...

Otroligt skönt också att de övernaturliga elementen och våra regler för hur till exempel magi fungerar känns tydliga, logiska och konsekventa. Sen finns det ju ett slags skräckelement i böckerna också. Min 40-plus-kompis är hittills den enda som tyckt att det varit FÖR läskigt, hehehe.

Nu har jag fått klartecken från förlaget - om en dryg vecka kommer jag att kunna visa omslaget på första boken här på bloggen!

Hotellsäng FTW


Bodde på hotell inatt, en bit utanför stan. Ett sånt där idylliskt litet i ett gammalt hus nära vattnet med Grindslanten på väggen och en nallebjörn i sängen och gamla möbler och hemlagad mat. Älska hotellsängar och deras högljudda täcken.

torsdag 4 november 2010

Lite horror till Allhelgona!

Slängde ihop en snabb lista på några skräckfilmstips till Aftonbladet Söndags blogg.

Packar en övernattningsväska

Ska ta ett dygns semester och sova på hotell inte alls långt hemifrån tillsammans med en hemlig person.
Känns lyxigt och spännande.

onsdag 3 november 2010

Mannen som talade med ägg

Det är nåt magiskt med mig och ägg.
När jag kokar dem tar jag aldrig tiden. Jag liksom känner på mig när de är klara. De blir perfekta varje gång. Sådär bara nästan hårdkokta, så att äggulan inte är rinnig men lite smörig.

En film som gjorde mig rätt så lycklig


Jag har alltid tyckt om fina tonårsskildringar. Nu när jag skriver på en tonårsbok (eller rättare sagt en hel trilogi) så har jag nästan börjat samla på dem.
Igår såg jag äntligen filmen An Education. Baserad på brittiska journalisten Lynn Barbers bok om kärleksrelationen hon hade med en vuxen man när hon var sexton.
Och den var faktiskt precis lika fantastisk som jag hoppats. Trovärdig och utan pekpinnar. Urfina personporträtt och befriande fritt från klyschor. Jag förstod precis vad hon föll för, vad hon såg hos den här mannen och vad hon valde att blunda för.
Kommer på dvd om två veckor. Se den.

Kvicksand

Sitter i taxin på väg från radiohuset, har varit med i P3 Populär igen.
Såg en tjej i entrén som var så lik America Ferrara att jag var tvungen att smyga mig lite närmare när hon presenterade sig för nån. Det var inte America, men jag blev alldeles förtjust i den här tjejens existens.

Hade en jävla pissdag igår, ärligt talat. Insåg att mitt jobbschema fram till jul var helt ohållbart. Fick panik.
Men är lite stolt över mig själv ändå. Blir bättre och bättre på att göra nåt konstruktivt istället för att bara gå i baklås.
Skriva listor. Be om hjälp. Berätta för chefer, ventilera med vänner. Planera om. Få perspektiv. Ta makten.
För mig är det som är så vidrigt när det gäller stress; den där mardrömslika känslan av att sjunka ner i kvicksand och tappa all kontroll.
Men det går att ta tillbaka kontrollen, nästan jämt.
Särskilt när man har en medförfattare som Sara.

tisdag 2 november 2010

Det stora mysteriet med tandtråd

Var hos tandhygienisten idag och skrapade tandsten. Fick som vanligt lite vänligt menad banning för att jag inte använder tandtråd och flourskölj varje dag och jag lovade - som vanligt - bot och bättring och kände att jag ville mena det fast jag visste att det aldrig kommer att hända.
Jag fattar inte VARFÖR det är så jävla svårt. Det skulle ta ett par minuter per dag av mitt liv. Man kan kolla på teve eller dansa en dans samtidigt för att göra det roligare. Men det är helt omöjligt att göra det till en vana.
Och så ligger jag där och blir oralt våldtagen av skrapverktyg och blöder i onödan och hatar mig själv lite mer.

Faktum är att det är ungefär sådär hela mitt liv känns just nu. Har så mycket urtråkiga/nyttiga/nödvändiga saker jag borde göra och ta tag i och kolla upp och ta mig en funderare över men jag hinner inte eller hittar inte peppen för att jobbet och, tja, själva livet tar upp all tid och ork. Kanske efter jul. Och nyår.

Man får passa på

Testar att blogga från mobilen så att jag ser strängt upptagen ut medan en galen kort man skriker åt mig att jag är en pedofiljävel som borde
åka hem till Ångermanland.
Hm, verkar funka att blogga. Silverkant på molnet. Tack galna gubben för att du gav mig detta tillfälle.

Robyn i Gossip Girl!



Obs, spoilers om man inte kollat nya säsongen än - jag kunde inte låta bli ändå...

måndag 1 november 2010

Ika Nord är original-Gaga!

Hur mycket självkritik ska man ha egentligen?

Jag har skrivit krönikor i Aftonbladet Söndag i snart fem år. Och ändå kommer det dagar som den här, när det tar en hel dag för mig att skriva 1300 tecken.

Fem år och ändå blir jag liksom lättad varje gång det blir en krönika.

Jag gillar att skriva krönikor och är glad att jag får göra det i en så stor tidning. Men vissa dagar är det skitsvårt. Faktiskt är det kanske bara nån gång i månaden som det blir en sån där krönika som bara skriver sig själv.
Betydligt oftare går det till såhär: Börjar på en krönika, den känns helt värdelös, börjar på en annan, den känns också värdelös, går tillbaka till den första, får ångest.
Andra gånger är den liksom helt färdig i huvudet men vägrar komma ut i Word-dokumentet.

Det tar sån tid och energi att tvivla på sig själv. Kan känna mig så himla liten när jag sitter vid köksbordet och ska skriva nåt för Sveriges största familjetidning, liksom. Och när man väl fastnat i känslan så tycker man ju att ALLT man skriver är skit. Det svåra är ju också att skriva kortfattat, för mig skulle det vara mycket lättare att bre ut mig på tio sidor om varje ämne istället...

Oftast är jag nöjd när krönikan väl är klar, men vägen dit är så onödigt krånglig och jag vet inte hur mycket självkritik som är nyttig och bra och givande - man vet ju hur det kan sluta för folk som tappar självkritiken - och hur mycket som bara får mig att må dåligt.
Tur att Popmorsan också lämnar sina krönikor på måndagar, så att jag kan läsa hennes ångestinlägg och känna igen mig.


UPPDATERING: Det blev en krönika till slut. Och jag är nöjd....

People are awesome

Man kan ju behöva lite inspiration såhär en måndagsförmiddag, och jag gillar verkligen det här klippet - som Entertainment Weekly skriver: This video is the ultimate antidote to all those “fail!!!!” videos of children falling down and such.




Kan behöva känna idag att jag tillhör ett awesome släkte. Herregud, den stora tröttheten!