söndag 31 oktober 2010

Senaste krönikan i Aftonbladet Söndag...

...hittar ni här:
Behöver inte män också förebilder?

Hade bästa hemsläpet ever inatt



Var ute med Pär, Belinda och Anna igår. Först middag hemma hos Belinda, sen en sväng till Darling-klubben på Zink, som kan vara bästa förfesthänget på stan, och sen till Zipper, som jag bara varit på en gång tidigare och då dömde ut som helvetet på jorden och allt som är fel med hela gayvärlden. Igår, plötsligt: ÄLSKADE. Hade hur kul som helst. Längtar redan till nästa gång.

Sen övertalade jag Pär att följa med mig hem och sova, så att vi kunde fortsätta Projekt Buffy så fort vi vaknade. Vi kollar igenom hela serien tillsammans - första gången han ser det, femtioelfte gången för mig. Det gör mig löjligt lycklig, det här projektet. Idag hann vi med 12 avsnitt. Är äntligen inne på hälften av säsong 3 nu och det börjar bli sådär bra på riktigt nu.

lördag 30 oktober 2010

Löv-ly



Har sparkat löv med Patrik på Djurgården idag. Sådär galet höstigt att det nästan ser ut som en filmkuliss.

Fredagsmys med sushi-karameller

Hemmakväll med Pär och Anderssonskan igår.


Fick knasiga presenter av Pär som han köpt på sin jobbresa till Tokyo. Som karameller med sushismak, I kid you not (de var förvånansvärt goda, smakfokus ligger lyckligtvis på riset och sjögräset), en Friday the 13th-kortlek och ett seriealbum. Och jag VET vad det där rosa ser ut att vara, men man ska massera nacken med den. Faktiskt.
(om det inte är en japansk motsvarighet till den där "nackmassageapparaten" som Samantha håller på med i SATC...)
Fick även en hel packe Triss-lotter. Har faktiskt aldrig skrapat en Trisslott i hela mitt liv förut. Vann 300 spänn sammanlagt. Känner mig oroväckande hooked.

fredag 29 oktober 2010

Härnäst på min läslista

Har just börjat på "A great and terrible beauty" av Libba Bray, som Elisabeth tipsade om. Viktoriansk tonårsskräck. Skitbra, men hatar att den ser ut som en tantsnuskroman!

Sen dags för första boken i mitt Pulitzer-projekt; att varannan bok jag läser ska vara en Pulitzervinnare. Börjar med 00-talet och år 2000:s vinnare, "Den indiske tolken" av  Jhumpa Lahiri.

Och därefter en Stephen King-tegelsten. "The Dome". Längt.

Senaste krönikan i Aftonbladet Söndag...

...hittar ni här: Blir 2010 det nya 1968?

Såhär ser två timmar inspiration ut



Tog en lång inspirerande lunch med en av mina absoluta favoritförfattare, Maria Ernestam, idag. Lycka. Det är så skönt att träffa henne varje gång. Ödmjuk, rolig och omtänksam - men ändå den gamla sortens konstnärssjäl, på något sätt. Hon är så passionerad i sitt skrivande. Jag älskar det.

torsdag 28 oktober 2010

Halloween-enkät

Sara har lagt ut en liten Halloween-enkät. Klart jag hakar på!
Svara gärna, ni med - direkt bland kommentarerna, eller länka där om ni svarar på er egen blogg!

Vilken hiskelig fiktionsfigur är du mest rädd för att möta på Halloween?
Jag skulle nog säga Döden, som den är i Final Destination-filmerna. För ja, de filmerna är ju egentligen mer roliga än skrämmande - det är nåt slags splatter-slapstick över dem - men ändå satt de båda första filmerna kvar i mig väldigt länge. Hela vardagen kändes plötsligt olycksbådande. Varenda vrå i hemmet blev en dödsfälla. Och hur vinner man över Döden själv? Det går ju inte.

Michael Myers eller Jason Vorhees?
Jason! Ingen tvekan. Han känns både sorgligare och ondare. Och envisare. Och har läskigare mask. Och ett mycket mer uttrycksfullt kroppsspråk. Och en bättre backstory.

Freddy Kreuger eller Pinhead?
Jag gillar båda. Men om frågan gäller vem jag är räddast för så är det absolut Pinhead. Den gamla Freddy känns ju nästan som en lite småskön spexarsnubbe, om än rätt så störd. Jag får för mig att jag skulle kunna få över honom på min sida med några putslustigheter.
Plus, om jag misslyckas så blir jag bara slaktad. Pinhead kommer att plåga mig i evighet. Lätt val.

Skulle vilja lägga in en liten fotnot här: Nyversionen av Nightmare on Elm Street var mycket bättre än recensenterna påstod!

Vilken kuslig bok skulle du vilja se filmatiserad?
Konstigt nog, med tanke på att jag ser varenda skräckfilm som dyker upp i videobutiken, så läser jag väldigt lite skräck. Men jag ser verkligen fram emot filmatiseringen av World War Z!

Apropå träning ... Här är min första krönika för Friskis-pressen

Ikväll ska jag skriva en krönika för Friskis & Svettis medlemstidning. Jag har blivit fast krönikör där, och jag gillar det! De har en helt sjukt stor upplaga, det är kul att skriva om ett tydligt ämne för en tydlig målgrupp, och dessutom är det rätt peppande för mig själv också, det påminner mig om varför jag håller på.
Jag fick jobbet efter att jag skrivit en gästkrönika åt dem i våras. Lägger ut den här och nu, om nån är intresserad:



Jag lovar: Om jag kan, så kan du


Nu har jag tränat regelbundet sedan januari (ja, det var ett nyårslöfte) och jag känner knappt igen mig själv längre. Jag menar inte att jag numera möts av en osannolikt vältränad superhunk i spegeln. Men för första gången i mitt liv är jag en person som tycker om att träna. 

Förut har jag bara fnyst irriterat och tänt en ny cigg när andra pratat om att ”träning minsann frigör så himla många härliga endorfiner” och ”tänk vad skönt det är att få svettas ordentligt”. Jag hatade de där frisk-och-fräsch-med-fräck-framåtanda-fascisterna. Jag misstänkte att de blåljög. Och om de mot all förmodan talade sanning så måste de tillhöra en helt annan ras än jag. För hur kunde någon gilla att träna? På riktigt? Träning är ju så … ansträngande.  

Visst har jag tränat i perioder under hela mitt vuxna liv, men det som drivit mig har alltid varit fåfänga. Och det finns gränser för min fåfänga. Så fort jag börjat bli lite nöjd med kroppen har jag också tappat motivationen, eftersom den byggt på tjockångest. Jag har heller aldrig tyckt om själva träningen, sett den som ett tortyrliknande och tidskonsumerande slit för att nå avlägsna mål. Och det finns gränser för min självdisciplin också, särskilt när den måste närma sig masochism. 

Men den här gången är det annorlunda. När jag började träna i vintras var jag mitt uppe i förberedelserna för ett stort projekt. Vi väntade på klartecken, veckor blev till månader, och jag blev mer och mer stressad. Jag brann för projektet men hade ingenstans att göra av elden. Jag låg beredd i startgroparna och väntade och väntade på att få höra pistolskottet. Hela kroppen var full av nervös energi. Och det var då jag till slut förstod vad alla hela tiden pratat om. Tro mig: För mig var det här lika stort som att knäcka Da Vinci-koden.
Plötsligt förstod jag att när jag tränade blev jag av med all den där nervösa energin som annars skulle ha förflyttats till mitt huvud och förvandlat det till ett getingbo av ilsket surrande tankar. Plötsligt förstod jag att när jag kände mig maktlös och helt i händerna på andras beslut så kunde jag åtminstone ta makten över mitt eget välmående. Och jag förstod äntligen att belöningen för träningen inte är ett avlägset mål. Belöningen kommer på en gång, varje gång. 

Och när jag började tänka på det här märkte jag andra omedelbara belöningar som träningen ger. En av de allra största är att träningen får mig att känna mig hemma i min egen kropp. Jag kommer i kontakt med den, den känns som en relevant del av mig och inte bara som ett bihang till min stora grubblande hjärna. 

Numera tänker jag inte att jag ska unna mig att hoppa över träningen. Jag tänker att jag ska unna mig att träna, för att jag mår så mycket bättre av det. Och jag vet att jag hade kräkts lite i munnen om jag hade läst den här texten för bara ett år sedan. Så himla käckt och snusförnuftigt. Och min sanning är verkligen inte allas. Men jag kan däremot lova att om jag kunde lära mig att tycka om träning så kan vem som helst göra det.

Gam-gubbe

Har ju känt mig så jävla duktig som hållit igång och tränat hela det här året. Jag har gått ner nästan tio kg. 

Idag träffade jag en tränare, som bara skulle ge mig lite nya sköna övningar att variera mitt program med.
Trodde jag.

Han kollade på mig uppifrån och ner, skakade på huvudet och sa att jag har helt fucked up hållning som bara kommer att bli värre om jag inte börjar göra helt nya övningar - genast. Jag har gamnacke och början till kutande rygg. Han visade några övningar jag borde göra - och höll på att kräkas av ansträngningen fastän de där hantlarna var små och babyrosa.

Jaha. Kul. Så nu måste jag börja träna ryggen och axlarna och baksidan av låren och alla de där övningarna är ungefär det tråkigaste jag vet. Förutom att stretcha - och han menade att jag borde stretcha ut framsidan av kroppen jättelänge och jätteofta. Och jag känner att jag måste intala mig här och nu att han faktiskt har rätt, annars kommer jag aldrig att göra det här till en vana. Lika bra att sätta igång medan jag fortfarande kan göra något åt saken.

Måste börja tänka på hur jag sitter när jag jobbar också. Typ: inte halvligga i soffan ihopkurad som en kringla med laptopen på knäna.

Min nya girl crush: Liv Strömquist

Bästa grejen med att resa bort på sin födelsedag är att man får presenter i flera veckor efteråt, istället för allt under en kväll. 
Igår fick jag till exempel presenter av min medförfattare Sara, bland annat Liv Strömquists seriealbum Prins Charles känsla.


Liv Strömquist är ett namn som dyker upp i min värld lite då och då. När jag varit extra nöjd med en krönika har jag förvånansvärt ofta fått höra efteråt att Liv var inne på samma tema i en av sina serier. Så jag fattar inte varför jag inte sökte upp hennes serier själv.

Nu slapp jag det. Har legat och läst hela kvällen. Så fruktansvärt bra och träffande om "manligt" och "kvinnligt" och "normalt". Man liksom gapskrattar samtidigt som det är sorgligt samtidigt som man blir lyckorusig för att man FÖRSTÅR en massa saker - för här finns tjyvtjockt med fakta hämtade från olika undersökningar och rapporter, illustrerade med roligsorgliga seriestrippar, inte sällan med populärkultur och kändisar som exempel.

Läs, läs, läs!

PS: And wouldn't you know it - det första kapitlet handlar om samma sak som krönikan jag skrev för bara några dagar sen och dyker upp i Aftonbladet nästa söndag.

onsdag 27 oktober 2010

I should have left my phone at home cause this is a DI-SA-STUH!

Fatta att Lady Gaga skrev "Telephone" åt Britney - och hon tackade nej! Och tur var väl det.

Förbjuden frukt

Sitter och pillar med den nya bloggen, tvättar, lyssnar på musik och - dricker ett glas zinfandel.
Det sistnämnda är nästan unheard of i mitt liv. För att:

a) Jag dricker nästan aldrig rött vin.
b) Jag dricker nästan aldrig vin ensam.

Försöker känna myskänslan. Men det känns som om det finns nån här i rummet som iakttar mig med en dömande min. Det är förstås jag själv som glor.

Det där med att "dricka ensam = alkoholproblem" har borrat sig in i min hjärna. Det var nåt vi fick lära oss på IOGT-NTO, där jag var medlem när jag gick i högstadiet (mest för att jag ville följa med på ett läger som de anordnade. Jag hade en av mina första fyllor där).
Jag dricker tillräckligt mycket vin i sociala sammanhang för att närma mig den varningsröda delen av spektrumet på såna där Systembolaget-tester, men det bekommer mig inte. Men att dricka ett litet ensamt glas såhär, utan sällskap, känns vansinnigt förbjudet.