Sann historia från min och Pärs senaste semester som illustrerar exakt hur hopplös jag är på att ragga:
Första dagen ser jag en man som är så snygg att jag börjar gråta. På allvar alltså. Tårexplosion.
Ser honom även nästföljande dagar. Märker att han kollar på mig. Mitt gensvar: att nervöst kolla bort varenda gång våra blickar riskerar att mötas.
Sista dagen på semestern, hamnar på samma uteservering som Gråtmannen, känner mig plötsligt modig och ba "nu ska det ske, kolla Pär, nu gör jag det!". Går fram till Gråtmannen med självsäkra steg och slår mig ner. Säger en urkonstig grej som på nåt mirakulöst sätt faktiskt funkar: "Hi, I lost a bet with my friends, and my punishment is that I have to talk to you, because my friends are so sick of hearing me talk about you". ALLTSÅ JAG DÖR på att jag sa det, men vi började prata, flöt på hur bra som helst, lätt som en plätt.
Då, mitt i alltsammans, så råkar jag snegla på honom medan vi pratar sådär nära att våra läppar liksom snuddade vid varandras kinder. Och så får jag ett shit-han-är-så-snygg-jag-klarar-inte-det-här-överslag och bara ... går. Därifrån. Jag liksom moonwalkar bakåt och vinkar och han ser väldigt häpen ut.
Sen sätter jag mig hos Pär igen. Gråtmannen kollar förvirrat åt vårt håll. Kretsar några varv runt stället. Ställer ifrån sig sin öl på vårt bord och ser antagligen frågande på mig, men jag kollar efter fåglar i himlen eller nåt. Sen går han.
Men.. Mats. Hur tänkte du nu?
SvaraRadera(Du fattar väl att det där är starten på din nästa roman va?)
Fantastiskt inlägg! Är väldigt glad över att vi skriver ihop. :D
SvaraRaderaSandra: haha, ja det är ju tur att man har ett jobb där man kan använda av all crap man råkar ut för/ställer till med/har för sig...
SvaraRaderaSara: fick DET HÄR dig att känna det? ;-)
Förlåt att jag skrattar. Det där skulle nästan kunna vara med i ett avsnitt av HIMYM...
SvaraRaderaOj! Jag känner igen mig så väl. Hur lätt som helst att prata med någon som jag inte är intresserad av. Så fort jag är intresserad av någon så blir det sådär piiinsamt svårt att prata med honom. Skönt att höra att jag inte är ensam.
SvaraRaderaVonkis: hehe, det har du rätt i! Hade hellre varit med i en Harlequin med honom, men men... :)
SvaraRaderaDOA, vi får komma på nåt sätt att komma ur fnissmödis-stadiet. Hör av dig om du löser gåtan.
Haha, förlåt, det är så sorgligt att det blir roligt och sen tillbaka igen. Jag kan inte heller ragga för fem öre, men jag gör det nästan inte heller, jag pratar bara på och lär känna nån, så brukar på nåt sätt intresset komma fram ändå.
SvaraRaderaHåller med om att du borde använda det här i en bok, det är för läsvärt för att gå till spillo!
Mats S - Japp! Tragikomiskt på högsta nivå! :D För att inte tala om det råa ocensurerande självutlämnandet. ;)
SvaraRadera