Jag har skrivit krönikor i Aftonbladet Söndag i snart fem år. Och ändå kommer det dagar som den här, när det tar en hel dag för mig att skriva 1300 tecken.
Fem år och ändå blir jag liksom lättad varje gång det blir en krönika.
Jag gillar att skriva krönikor och är glad att jag får göra det i en så stor tidning. Men vissa dagar är det skitsvårt. Faktiskt är det kanske bara nån gång i månaden som det blir en sån där krönika som bara skriver sig själv.
Betydligt oftare går det till såhär: Börjar på en krönika, den känns helt värdelös, börjar på en annan, den känns också värdelös, går tillbaka till den första, får ångest.
Andra gånger är den liksom helt färdig i huvudet men vägrar komma ut i Word-dokumentet.
Det tar sån tid och energi att tvivla på sig själv. Kan känna mig så himla liten när jag sitter vid köksbordet och ska skriva nåt för Sveriges största familjetidning, liksom. Och när man väl fastnat i känslan så tycker man ju att ALLT man skriver är skit. Det svåra är ju också att skriva kortfattat, för mig skulle det vara mycket lättare att bre ut mig på tio sidor om varje ämne istället...
Oftast är jag nöjd när krönikan väl är klar, men vägen dit är så onödigt krånglig och jag vet inte hur mycket självkritik som är nyttig och bra och givande - man vet ju hur det kan sluta för folk som tappar självkritiken - och hur mycket som bara får mig att må dåligt.
Tur att Popmorsan också lämnar sina krönikor på måndagar, så att jag kan läsa hennes ångestinlägg och känna igen mig.
UPPDATERING: Det blev en krönika till slut. Och jag är nöjd....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar