Förvillad

Jag och J var på middag igår hos ett alldeles sjusärdeles fint par, som just skaffat villa i ett område nära stan där jag inte ens visste att det fanns villor. Det är första gången några av mina vänner, som jag har en jämförbar ekonomi med, skaffat hus. Blev avundsjuk, dock inte missunnsam. Men ganska häpen över min avund. Sitter det så djupt rotat ändå, att jag växt upp i villa? Jag som alltid sagt att jag ALDRIG kommer vilja bo i villa, verkar krångligt och läskigt med allt som kan gå sönder och kosta massa pengar. Nu kunde jag bara tänka på att få spela hur hög volym man vill, att ha en egen trädgård, att ha inomhustrappa. Existentiell minikris.