När ångest faktiskt har något att berätta

Jag är inte så mycket för det där med att påstå att allt som är jobbigt har en MENING. Men faktum är att den där ångesten jag hade för några dar sen faktiskt ledde till en insikt.

Allt som handlat om min och Saras bok, Cirkeln, har liksom gått så ofattbart bra under året som gått. Vi fick bokkontrakt för ALLA TRE BÖCKERNA med ett fantastiskt förlag, med en fantastisk förläggare, redaktör, pr- och marknadsavdelning som trott på oss redan från början - och vi har bara skrivit första boken än så länge. Och den kommer inte ut förrän i april! Det har hänt annat runt böckerna också, saker som jag inte kan berätta om ännu, men som är helt bananas.

Och även om det har varit härligt, missförstå mig verkligen inte på den punkten, så har det också känts så fruktansvärt overkligt. Liksom för bra för att vara sant = kan inte tro det. Det har också känts lite... fusk. Som att det inte får vara såhär lätt.

Men att gå igenom de där ångestdagarna var som att gå genom elden och komma ut på andra sidan. Plötsligt hajar jag. Det är inte bara tur. Vi har jobbat som galningar. Nästan drivit oss själva och varandra till vansinne. Vi har kämpat med texten, gång på gång på gång. Vi har lagt ner själ och hjärta och oändliga hjärnceller, offrat en stor del av vårt privatliv, hela året. Det har varit värt det. Det har varit kul. Men det har inte varit "för enkelt". Inte bara tur. Och jag är plötsligt stolt över oss, över vår bok, sådär riktigt på djupet för första gången. Inte bara för vad den är, utan för hur den kommit till.

Jag tror inte ni fattar hur mycket jag längtar efter att börja skriva på tvåan nu.

Födelsedag

Pär fyller år idag, så jag väckte honom med chokladtårta och kaffe - egentligen hade jag velat göra det på sängen, men han har en sträng regel om matvaror och sängkläder, så det fick bli vid köksbordet istället. Gav honom den här underbara boken i present, eftersom vi ska se Wicked först imorgon. Kan rekommendera den till alla fans av världens bästa tv-serie.
Som vi för övrigt ägnat större delen av dagen åt att titta på - nu har vi bara två avsnitt kvar.

Min hjärna har hunnit vila upp sig nu och jag njuter av varje sekund här i London. Vi har haft några riktigt sköna kvällar och dagar. Jag har shoppat alldeles för mycket och ändå inte tillräckligt än, hehehe! Det är alltifrån löjligt dyra doftljus som luktar katolsk mässa i dammig träkyrka, till tröja med trädgårdstomtar, till sneakers i godisaktiga färger. Jag hör dämpade små skrik från plånboken. Det är VISA-kortet som ropar "våldtäkt!".

Vicket pepp på Wicked!

Jag är ingen musikalälskare - faktum är att jag avskytt det mesta förutom filmen Chicago och såklart Once more with feeling - men kände att man måste ju se en sån där bautaproduktion nån gång i sitt liv. Så nu har jag köpt biljetter till Wicked i present till mig och Pär, han fyller år imorgon. Vi ska gå på eftermiddagen på nyårsafton. Peppen bara växer. Älskar idén, att det handlar om Trollkarlen från Oz-häxorna och deras vänskap innan de blev bittra fiender. Nån av er som sett?

En bra grej med att vara bög

Trots några dagars psykbryt - fan att det ska vara så svårt att inse sina begränsningar! - måste jag säga att jag gillar London. Det är första gången jag är här med en gaykompis och det blir onekligen så att man får se en annan sida av storstäder då.
Det är faktiskt en av de stora fördelarna med att vara bög: när man kommer till en storstad har man alltid en värld som man kan uppsöka, där man redan hör hemma. Koderna ser ungefär likadana ut. De flesta har ungefär samma referenser, så det är lätt att snacka med folk. Det är lite som att ha ett secret handshake.

Hemmakväll i London

Ikväll har jag bunkrat upp runt badkaret med andra boken i Hunger games-serien, ett glas vin och nötter med Marmite-smak. Wifey Pär är ute och svirar på egen hand.

Jag är liksom helt färdig efter hela pärsen med mamma och tokjobbande i höst. Kulmen kom idag med värsta ångestsläggan i huvudet mitt i rearusningen och jag hatar hatar hatar det, jag har sett fram emot den här semestern så himla mycket, men jag tvingade mig själv att inse att jag faktiskt inte orkar med allt det där roliga jag ju egentligen vill göra. Det är total overload i skallen. Och sen  försöker hjärnan liksom hitta saker att hänga upp all inneboende stress på, så den börjar LETA efter saker att ha ångest över, och hittar dem naturligtvis, och så blir det ÄNNU mer ångest. Strösslat med lite ångest över att man känner sig som världens tråkigaste resesällskap (och förmodligen är det), det spelar liksom ingen roll att jag reser med en snäll och förstående person. Jag orkar inte ens med mig själv och förstår inte hur någon annan ska göra det.

Gaaah.

Så nu: hemma, samlar krafter istället, hoppas komma igen.

GOD JUL allihopa!

Vi lyckades ta oss till London igår. Gick och köpte lite julmat på Sainsbury's idag... älska brittiska stormarknader och deras utbud. Fast idag var det lite panik. Ciderbakis och så mycket folk att man inte kunde röra sig.
Skriver mer senare.

Och this just in: såhär ser brysselkål ut i originalversion. Hade ingen aning!

Tv-soffan ger julen mening

Söndagens krönika i Aftonbladet hittar ni här!