Apropå träning ... Här är min första krönika för Friskis-pressen

Ikväll ska jag skriva en krönika för Friskis & Svettis medlemstidning. Jag har blivit fast krönikör där, och jag gillar det! De har en helt sjukt stor upplaga, det är kul att skriva om ett tydligt ämne för en tydlig målgrupp, och dessutom är det rätt peppande för mig själv också, det påminner mig om varför jag håller på.
Jag fick jobbet efter att jag skrivit en gästkrönika åt dem i våras. Lägger ut den här och nu, om nån är intresserad:

Jag lovar: Om jag kan, så kan du

Nu har jag tränat regelbundet sedan januari (ja, det var ett nyårslöfte) och jag känner knappt igen mig själv längre. Jag menar inte att jag numera möts av en osannolikt vältränad superhunk i spegeln. Men för första gången i mitt liv är jag en person som tycker om att träna. 

Förut har jag bara fnyst irriterat och tänt en ny cigg när andra pratat om att ”träning minsann frigör så himla många härliga endorfiner” och ”tänk vad skönt det är att få svettas ordentligt”. Jag hatade de där frisk-och-fräsch-med-fräck-framåtanda-fascisterna. Jag misstänkte att de blåljög. Och om de mot all förmodan talade sanning så måste de tillhöra en helt annan ras än jag. För hur kunde någon gilla att träna? På riktigt? Träning är ju så … ansträngande.  

Visst har jag tränat i perioder under hela mitt vuxna liv, men det som drivit mig har alltid varit fåfänga. Och det finns gränser för min fåfänga. Så fort jag börjat bli lite nöjd med kroppen har jag också tappat motivationen, eftersom den byggt på tjockångest. Jag har heller aldrig tyckt om själva träningen, sett den som ett tortyrliknande och tidskonsumerande slit för att nå avlägsna mål. Och det finns gränser för min självdisciplin också, särskilt när den måste närma sig masochism. 

Men den här gången är det annorlunda. När jag började träna i vintras var jag mitt uppe i förberedelserna för ett stort projekt. Vi väntade på klartecken, veckor blev till månader, och jag blev mer och mer stressad. Jag brann för projektet men hade ingenstans att göra av elden. Jag låg beredd i startgroparna och väntade och väntade på att få höra pistolskottet. Hela kroppen var full av nervös energi. Och det var då jag till slut förstod vad alla hela tiden pratat om. Tro mig: För mig var det här lika stort som att knäcka Da Vinci-koden.

Plötsligt förstod jag att när jag tränade blev jag av med all den där nervösa energin som annars skulle ha förflyttats till mitt huvud och förvandlat det till ett getingbo av ilsket surrande tankar. Plötsligt förstod jag att när jag kände mig maktlös och helt i händerna på andras beslut så kunde jag åtminstone ta makten över mitt eget välmående. Och jag förstod äntligen att belöningen för träningen inte är ett avlägset mål. Belöningen kommer på en gång, varje gång. 

Och när jag började tänka på det här märkte jag andra omedelbara belöningar som träningen ger. En av de allra största är att träningen får mig att känna mig hemma i min egen kropp. Jag kommer i kontakt med den, den känns som en relevant del av mig och inte bara som ett bihang till min stora grubblande hjärna. 

Numera tänker jag inte att jag ska unna mig att hoppa över träningen. Jag tänker att jag ska unna mig att träna, för att jag mår så mycket bättre av det. Och jag vet att jag hade kräkts lite i munnen om jag hade läst den här texten för bara ett år sedan. Så himla käckt och snusförnuftigt. Och min sanning är verkligen inte allas. Men jag kan däremot lova att om jag kunde lära mig att tycka om träning så kan vem som helst göra det.