Tack och adjö, bloggvärlden! Hej Twitter!

Det här blir mitt sista blogginlägg. Kanske nånsin. Men man ska aldrig säga aldrig. Snart kanske jag börjar längta. Sakna kommer jag definitivt att göra.
Men det här är verkligen inget ogenomtänkt beslut.  Jag har gillat att blogga, jag gillar ER så himla mycket, men de senaste månaderna har jag mer och mer känt att:

1) Mitt liv är text, text, text. Something's gotta give.
2) Jag har mer och mer insett att bloggandet på så många sätt gör livet till ett slags andrahandsupplevelse. Att även i stunden tänker jag på hur jag ska beskriva det på bloggen sen.
3) Jag verkligen vill göra det som jag tidigare lovat mig själv att aldrig göra: börja twittra. Jag gillar ju att skriva korta Facebookstatusar, i stunden precis när det händer. Det här blir ju nåt liknande. Jag är verkligen sen med att haka på Twitter-tåget, men för mig är det en ny utmaning - och jag gillar det!

Tack allihopa! Ni som läst den här bloggen - och min gamla - har följt mig genom livets karuseller och berg- och dalbanor. När jag har krisat har ni varit ett fantastiskt stöd, och ni har varit lika sköna att dela kickar med.

Hoppas ni vill följa mig på Twitter - matsstrandberg_ heter jag där!
Och ni kan ju också fortsätta kolla min kära medförfattare Saras blogg! 

Man får passa på

Testar att blogga från mobilen så att jag ser strängt upptagen ut medan en galen kort man skriker åt mig att jag är en pedofiljävel som borde
åka hem till Ångermanland.
Hm, verkar funka att blogga. Silverkant på molnet. Tack galna gubben för att du gav mig detta tillfälle.

Förbjuden frukt

Sitter och pillar med den nya bloggen, tvättar, lyssnar på musik och - dricker ett glas zinfandel.
Det sistnämnda är nästan unheard of i mitt liv. För att:

a) Jag dricker nästan aldrig rött vin.
b) Jag dricker nästan aldrig vin ensam.

Försöker känna myskänslan. Men det känns som om det finns nån här i rummet som iakttar mig med en dömande min. Det är förstås jag själv som glor.

Det där med att "dricka ensam = alkoholproblem" har borrat sig in i min hjärna. Det var nåt vi fick lära oss på IOGT-NTO, där jag var medlem när jag gick i högstadiet (mest för att jag ville följa med på ett läger som de anordnade. Jag hade en av mina första fyllor där).
Jag dricker tillräckligt mycket vin i sociala sammanhang för att närma mig den varningsröda delen av spektrumet på såna där Systembolaget-tester, men det bekommer mig inte. Men att dricka ett litet ensamt glas såhär, utan sällskap, känns vansinnigt förbjudet.