Träningsmusik!

Kul att jag fått kommentarer på att jag ser mer fit ut nuförtin - nu är det alltså inte så att jag går runt och tänker på vad jag äter. Gillar mat och snask för mycket. Och inatt när jag inte kunde sova käkade jag mjölk med havrefras och O'hoj kolasås. Sån är jag. Fast det är ju det som är det fina med att träna. Man kan käka sånt utan att bli Sune Mangs.
Här är min nya träningslista på Spotify, har ni fler låtar som ni gillar att träna till så lägg gärna in dem! Behöver alltid nya tips. 
trena lite mars 11

Hjärnspöken försöker förstöra min träning

Här är den senaste krönikan i Friskispressen!

Min hemliga sport på gymmet

De som jobbar i kassan på mitt gym har uppenbarligen blivit instruerade att ALLTID säga hej jätteglatt när man kommer och fråga hur man mår. Och när man går så skriker de HEJDÅÅÅ över hela entréhallen och vinkar.
Jag har gjort det till min hemliga sport att försöka smita ut osedd. Hittills har jag lyckats en enda (1) gång. Och då tränar jag ändå fyra gånger i veckan.

Idrotten avskräckte mig från att idrotta

Här är senaste krönikan jag skrivit för Friskispressen.

Idag har jag för övrigt återvänt till gymmet efter några veckor. Gick förvånansvärt bra. Har även, som det heter, investerat i ett par ordentliga löparskor, som jag köpte på nåt ställe med ordet "klinik" i namnet, kändes tryggt. Mina fötter är helt felkonstruerade, jag går liksom på insidan av dem, så det fick bli ett par iläggssulor också. Känner att mitt liv kommer förändras helt nu.

En stor stark

Idag var jag inne i en ångestbubbla gällande min ekonomi. Jag är van att ha ett sparkonto, vilket får mig att känna mig så mycket tryggare i den här osäkra tillvaron, men de senaste två åren - med flytt och singelliv, som ju ärligt talat är svindyrt - har allt dränerats undan för undan. Och sen kom nyheten om ett mycket dyrare boende.
Men jag bestämde mig för att göra mig själv till en warrior. Började gå igenom mina konton ordentligt. Kolla skatter och räntor och de pengar jag vet är på väg in och vart de ska stoppas.
Det är så fruktansvärt skönt nu. Kanske faktiskt kom nåt bra av den här soppan. Nu vet jag läget - då kan jag börja acceptera läget.

Sen gick jag och tränade styrketräning för första gången sen jag blev förkyld. Och mådde ungefär hundra gånger bättre efteråt. När allt annat känns skit och man ångrar dumma saker man gjort så kan man åtminstone gå och träna - då har man iallafall lyckats med nåt bra den dagen.

Facebook fick mig att börja träna

Här är senaste krönikan jag skrivit för Friskis-pressen!

Hoppet har lämnat mig

Hoppade hopprep på gymmet idag. Ursvårt och asjobbigt ju. Hur orkade man när man var liten? Försökte mig på några dubbelhopp, ni vet där repet ska vissla två varv runt en mellan varje hopp. Gick sådär. Tänk er en spindel som fastnar i eget nät.

Apropå träning ... Här är min första krönika för Friskis-pressen

Ikväll ska jag skriva en krönika för Friskis & Svettis medlemstidning. Jag har blivit fast krönikör där, och jag gillar det! De har en helt sjukt stor upplaga, det är kul att skriva om ett tydligt ämne för en tydlig målgrupp, och dessutom är det rätt peppande för mig själv också, det påminner mig om varför jag håller på.
Jag fick jobbet efter att jag skrivit en gästkrönika åt dem i våras. Lägger ut den här och nu, om nån är intresserad:

Jag lovar: Om jag kan, så kan du

Nu har jag tränat regelbundet sedan januari (ja, det var ett nyårslöfte) och jag känner knappt igen mig själv längre. Jag menar inte att jag numera möts av en osannolikt vältränad superhunk i spegeln. Men för första gången i mitt liv är jag en person som tycker om att träna. 

Förut har jag bara fnyst irriterat och tänt en ny cigg när andra pratat om att ”träning minsann frigör så himla många härliga endorfiner” och ”tänk vad skönt det är att få svettas ordentligt”. Jag hatade de där frisk-och-fräsch-med-fräck-framåtanda-fascisterna. Jag misstänkte att de blåljög. Och om de mot all förmodan talade sanning så måste de tillhöra en helt annan ras än jag. För hur kunde någon gilla att träna? På riktigt? Träning är ju så … ansträngande.  

Visst har jag tränat i perioder under hela mitt vuxna liv, men det som drivit mig har alltid varit fåfänga. Och det finns gränser för min fåfänga. Så fort jag börjat bli lite nöjd med kroppen har jag också tappat motivationen, eftersom den byggt på tjockångest. Jag har heller aldrig tyckt om själva träningen, sett den som ett tortyrliknande och tidskonsumerande slit för att nå avlägsna mål. Och det finns gränser för min självdisciplin också, särskilt när den måste närma sig masochism. 

Men den här gången är det annorlunda. När jag började träna i vintras var jag mitt uppe i förberedelserna för ett stort projekt. Vi väntade på klartecken, veckor blev till månader, och jag blev mer och mer stressad. Jag brann för projektet men hade ingenstans att göra av elden. Jag låg beredd i startgroparna och väntade och väntade på att få höra pistolskottet. Hela kroppen var full av nervös energi. Och det var då jag till slut förstod vad alla hela tiden pratat om. Tro mig: För mig var det här lika stort som att knäcka Da Vinci-koden.

Plötsligt förstod jag att när jag tränade blev jag av med all den där nervösa energin som annars skulle ha förflyttats till mitt huvud och förvandlat det till ett getingbo av ilsket surrande tankar. Plötsligt förstod jag att när jag kände mig maktlös och helt i händerna på andras beslut så kunde jag åtminstone ta makten över mitt eget välmående. Och jag förstod äntligen att belöningen för träningen inte är ett avlägset mål. Belöningen kommer på en gång, varje gång. 

Och när jag började tänka på det här märkte jag andra omedelbara belöningar som träningen ger. En av de allra största är att träningen får mig att känna mig hemma i min egen kropp. Jag kommer i kontakt med den, den känns som en relevant del av mig och inte bara som ett bihang till min stora grubblande hjärna. 

Numera tänker jag inte att jag ska unna mig att hoppa över träningen. Jag tänker att jag ska unna mig att träna, för att jag mår så mycket bättre av det. Och jag vet att jag hade kräkts lite i munnen om jag hade läst den här texten för bara ett år sedan. Så himla käckt och snusförnuftigt. Och min sanning är verkligen inte allas. Men jag kan däremot lova att om jag kunde lära mig att tycka om träning så kan vem som helst göra det.

Gam-gubbe

Har ju känt mig så jävla duktig som hållit igång och tränat hela det här året. Jag har gått ner nästan tio kg. 

Idag träffade jag en tränare, som bara skulle ge mig lite nya sköna övningar att variera mitt program med.
Trodde jag.

Han kollade på mig uppifrån och ner, skakade på huvudet och sa att jag har helt fucked up hållning som bara kommer att bli värre om jag inte börjar göra helt nya övningar - genast. Jag har gamnacke och början till kutande rygg. Han visade några övningar jag borde göra - och höll på att kräkas av ansträngningen fastän de där hantlarna var små och babyrosa.

Jaha. Kul. Så nu måste jag börja träna ryggen och axlarna och baksidan av låren och alla de där övningarna är ungefär det tråkigaste jag vet. Förutom att stretcha - och han menade att jag borde stretcha ut framsidan av kroppen jättelänge och jätteofta. Och jag känner att jag måste intala mig här och nu att han faktiskt har rätt, annars kommer jag aldrig att göra det här till en vana. Lika bra att sätta igång medan jag fortfarande kan göra något åt saken.

Måste börja tänka på hur jag sitter när jag jobbar också. Typ: inte halvligga i soffan ihopkurad som en kringla med laptopen på knäna.